Pressbild
Freddie Gibbs hymlar inte med hur bra artist han är och bevisar det gång på gång under kvällen när han får mig och publiken att chockartat gapa framför scenen inne på Kägelbanan.
Gibbs visar direkt att det ska bli en explosivartad kväll. Pistolskotten mellan låtarna sätter tonen för spelningen. Han får med sig publiken varje gång han i samband med dessa pistolskott uppmanar oss att skrika ut “fuck police”. Gibbs sätter handen mot sitt öra och nickar nöjt när svaret kommer. Igen “say fuck police” och svaret blir ännu högre. Samtidigt som detta samspel mellan publiken och Gibbs pågår har han och DJ:n en ordlös kommunikation och är synkade till perfektion. Gibbs vet exakt när första tonen i låten kommer och det är magiskt att se.
Men det som verkligen får mig att få gåshud längs hela kroppen är de tillfällen då allt ljud stängs av, mitt i en låt, och Gibbs får fortsätta själv. Det är alltid ett smart sätt att få till mer tyngd i låten att stanna upp musiken två-tre sekunder för att sedan starta upp den på nästa takt, men det Gibbs gör är att köra solo en hel vers och ibland mer. Det blir som ett solo-cipher där han förtrollar oss alla med sin talang. Som i ”40 Karat Jesus” och ”Thulin’” där det är ett riktigt bra beat men som jag ändå inte saknar när det försvinner i över en minut. Jag kommer verkligen in i texten på ett sätt jag inte gjort förut även om jag lyssnat oräkneligt många gånger på de låtarna. Det är mäktigt att se och jag blir helt trollbunden.
Och jag är inte ensam om att känna detta. Under låten ”Deeper” försvinner musiken under andra halvan av låten och jag hör någon bredvid mig säga “alltså detta är helt sjukt” och runt omkring mig ser jag några människor som bytt ut sitt hoppande och skrikande till att bara stå och gapa och ja, jag gör faktiskt exakt samma sak.
När beatet kommer tillbaka vibrerar basen i hela kroppen och publiken får en dusch av öl, och ibland vatten, från Gibbs som ser ut att ha riktigt kul på scenen. Gång på gång ler han det gladaste leendet jag sett på en scen någonsin och hans aura smittar av sig till publiken. På toppen av detta är hans setlist i princip samma som min personliga Freddie Gibbs-spellista. Låtar som ”Amnesis”, ”THE WAVE” och ”Alexys” är självklara, men Gibbs får med i stort sett alla mina favoriter. Jag var till exempel inget större fan av Shadow of a Doubt-plattan men den hade några grymma låtar och det är just de låtarna han har tagit med. Samt att vi får höra riktigt många spår från albumen Piñata och You Only Live 2wice som är mina favoritplattor med honom. Det känns faktiskt som skräddarsytt för mig.
Det blir inget extranummer men det är inget som behövs. Gibbs avslutar med att komma ner till publiken och high-five’a alla han kan. Jag är ganska säker på att allas kväll slutar på topp och från och med nu kommer jag att se Freddie Gibbs varje gång han kommer till Sverige.
