Mavis Staples började tidigt. Sedan barnsben sjöng hon med sin far och sina syskon i en gospelgrupp. Gruppen skulle senare att bli världskänd under namnet The Staple Singers. De gjorde underverk under 60- och 70-talen. Detta kan till stor del förklaras med att de förde in element av blues, soul och funk i gospeln och sjöng sekulära låtar. Dessutom integrerade de politik, vilket kan höras på albumet Freedom Highway från 1965.
De blev såpass sekulära att de under 70-talet till och med sjöng om sex. I låten ”Let’s Do It Again” manifesterar sig detta och när Curtis Mayfield, som skrev låten, presenterade den för Pops Staples sade den senare: ”Curtis, I’m a man of the church, I can’t sing this”. Men det gjorde han till slut.
Nog om gruppen. Det är Mavis som ska vara i centrum dagen till ära. Tidigt i hennes karriär tyckte folk (läs record biz-gubbar) att de skulle kunna sälja in henne som soloakt. Om mitt minne inte sviker mig var det All Bell på skivbolaget Stax som var av den åsikten. Men till en början var hon tveksam, hon trivdes i familjegruppen. Men det ena utesluter inte det andra och 1969 kom hennes första soloalbum.
En bra debut, men det var album nummer två som slog stort. Namnet blev Only for the Lonely och det spelades i stort in i Muscle Shoals med världens bästa rytmsektion bakom, inte konstigt att det blev bra. Det var även i Muscle Shoals som Staple Singers spelade in de flesta låtar vi förknippar med gänget idag.
Efter dessa två soloalbum blev det inte mycket mer och Mavis fokuserade på Staple Singers under stora delar av 70-talet. Mot slutet kom discon och sångarna hade svårt att tävla med 120-bpm och kokain på Studio 54.
Mavis Staples försvann helt enkelt lite. Visst gjorde hon ett album med Prince, men det gick i stöpet på grund av att prinsen bråkade med Warner för tillfället. Några fler tappra försök gjordes, men succén lät vänta på sig. Ända till 2004.
Någonstans i början av 2000-talet ringde nämligen Alligator Records henne och erbjöd ett kontrakt, efter att hon stått utan en längre period. Albumet togs emot väl och från och med den dagen lyckades världen återigen se Mavis Staples som en soulsångerska att räkna med.
Plattan ledde både hit och dit, bland annat kom ett samtal från Jeff Tweedy. De två visade sig passa utmärkt ihop och plattorna de två gjort tillsammans har varit nästintill omistliga allihop. Nu har nästa alster kommit och namnet är talande: If All I Was Was Black.
Titelspåret är starkt. En bladad kommentar på det amerikanska samhällsklimatet skulle en kunna säga, något som är ett genomgående tema på plattan. Att uttrycka sina åsikter har aldrig varit något som Mavis Staples ryggat för. Som turnerande artist under den tid då USA fortfarande var helt och fullt segregerat har hon samlat på sig nog med material för att berätta om förr, samt dra paralleller till idag.
Detta får skina fram än tydligare på detta album, då låtarna är skrivna för platta och inte covers, som det ofta varit tidigare. Tweedy står som författare på de flesta, men av materialet att döma har Mavis förmodligen haft mer än ett finger med i spelet.
Musikaliskt bjuder albumet på ett avskalat sound som hämtar mycket från bluesen, något Mavis levt nära under lång tid. Hennes högt skattade far var en mycket kompetent sådan (lyssna på albumet Jammed Together då Pops jammar med Steve Cropper och Albert King. Håll öronen öppna efter de Tremolo-dränkta riffen så hör ni honom klart och tydligt. Valfritt tidigt Staple Singers-album duger förstås också).
Jeff Tweedy gör ett bra jobb som producent och gitarrspelare. Han vet hur man lyfter fram det bästa hos Mavis Staples och hon är sannerligen värd att lyftas fram, hon är trots allt en av de bästa som givits ut på skiva under den andra halvan av 1900-talet och fortsätter att vara bland de bästa i klassen.
[ANTI-, 17 november]
