Junior Brielle gör musik för oss som växte upp med Kent och dansade till Robyn. Duon har hittat ett sound för alla ledsna själar som ändå inte bangar sena kvällar på ett dansgolv.Första singeln ”I luften” släpptes i juni och har uppmärksammats i både Musikguiden i P3 och DN Kultur. HYMNs Agnes Ström stämde träff för ett långt samtal.
Nyligen släppta låten ”Säg aldrig ditt namn” och den skulle kunna vara barnet Kate Bush och TTA aldrig fick. Jag träffar Gabriel och David Röhdin i deras studio vid Stureplan för att prata om stora melodier och hur de upptäckte arpeggiatorer.
Vi träffas i brödernas studio som råkar ligga på en av Stockholms dyraste adresser. Förvirrad står jag utanför en inredningsbutik på Nybrogratan när Gabriel plockar upp mig och visar mig in genom butiken. Det luktar starkt av dyra doftljus. Vi fortsätter vidare genom en dörr och kommer in i en lokal som påminner om en hotellobby. Här är ljudnivån lägre och skjortklädda människor sitter framför laptops. Gabriel viskar om att det är något slags workspace för frilansare och att bland annat Calle Schulman brukar sitta här. Kontrasten mellan inredningsbutik, hippt frilanskontor och en studio där smutsig popmusik skapas får mig att skratta. Gabriel hajar till när jag säger ”smutsig” – men i förhållande till studions inramning är det få saker som inte är det.
Vi går in genom ytterligare en dörr och där är den, Studio 2007. Gabriel berättar att det är Jakob Kullberg, Robert Jallinder och Hampus Bergh från Vita Bergen som ligger bakom studion.
– Jag och David har alltid sneglat uppåt på Vita Bergen och vad de gör. Eftersom vi började göra musik ungefär samtidigt, och vi har några kompisar som är vänner med dem. Vi har träffats på fester genom åren lite då och då. Sen så tror jag att Robert hörde ”I luften” på en skidfilm som några av våra kompisar hade gjort innan vi släppte den, då var den bara en demo. Så då skrev Robert till oss och frågade om vi ville komma hit och spela in lite. Om de fick göra några låtar.
– Jag tror att han var lite sugen på ”I luften”, men det tog så lång tid så vi gjorde den själva istället, tillägger David.
“Jag och David har alltid sneglat uppåt på Vita Bergen och vad de gör”
Gabriel och David har ett avväpnande sätt, de är enkla att prata med och är så pass synkade att de ofta avslutar varandras meningar eller lägger ord i munnen på den andre. Kanske är det förståeligt, de är både bröder och har gjort musik tillsammans sedan fem år tillbaka. Dialekten, den lätta norrländskan som framförallt kommer fram så tydligt när de uttalar ”ö” (Annika Norlin är ett annat strålande exempel på detta) bidrar också helt klart till deras jordnära utstrålning. Bröderna kommer egentligen från Östersund, men har bott i Stockholm till och från i några år. Jag frågar hur det kommer sig att de hamnade här och David berättar:
– Jag och min flickvän hade tråkigt helt enkelt. Så sa vi att vi skulle flytta hit för att vi ville göra nånting. Då bodde Gabriel på Skånegatan, och vi hade inte någon koll överhuvudtaget på stan och lyckades få en lägenhet på Götgatan. 100 m från Skånegatan.
– Det känns som att jag bott till och från i Stockholm hur länge som helst. Fast det kanske jag inte har? Jag vet inte, jag gör ju alltid andra saker på vintrarna. Jag har flyttat omkring väldigt mycket sen studenten. Jag har inte bott på något ställe längre än, ett år? Max alltså. Det är fan sjukt. Jag har bott på jättemånga olika ställen. Nu senast innan jag flyttade till Stockholm igen i maj var jag i Sydamerika. Och innan dess, Stockholm, tror jag. Jag kommer inte ihåg längre, säger Gabriel med en suck.
– Man kanske skulle flytta till något annat ställe egentligen. Jag vet inte. Det känns lite väntat att välja just Stockholm, inflikar David.
– Ja, fast håller man på med musik är det nog gynnsamt att bo i Stockholm. Sedan säger de i branschen man kommer i kontakt med att: ”ni måste bo i Stockholm”. Så det är väl som det är.
Innan Junior Brielle föddes har duon spelat musik i andra konstellationer. Senast i bandet Gretzky. Musiken beskriver de själva som indierock, eller någon slags New York-rock, (”Allt är distat liksom, lo-fi”). Jag undrar hur det kommer sig att de valde att lämna det spåret för att göra mer välpolerad elektronisk pop. Gabriel svarar:
– Jag kommer ihåg när vi hittade arpegs, arpeggiatorer. Det var när vi började pilla med Logic, musikprogrammet som vi gör vår musik i. David visade mig i Logic och sa: ”trycker du där så låter det som “Dancing On My Own””. Det var där någonstans som jag kände att: “ja men det här låter ju fan coolt alltså.” Och så bara fortsatte vi på det spåret litegrann, och nu har vi arp i varenda låt.
Gabriel fortsätter:
– Där kände vi att vi inte behöver en basist, trummis och två gitarrister för att det ska låta bra. Anledningen till att det tog så lång tid att göra ”I luften” var för att vi inte hade någon aning om hur man gör musik elektroniskt. Vi visste hur man skriver låter och melodier men det handlar mycket om att också vara programmerare när man gör musik elektroniskt.
Ni började göra musik ihop för fem år sedan. Varför tog det så lång tid att bli Junior Brielle?
– Det är bara att ingen har vetat om det. Vi skriver låtar på exakt samma sätt, med gitarr och piano. Men det är kul för nu är första gången vi valde att göra det på riktigt – detta att satsa, ringa och maila alla, skämma ut sig och så vidare. Det är kul att första gången vi valde att göra det så blev det jävligt bra. Och utan någon backning över huvudtaget. Det tycker jag ändå är någon slags kvalitetsstämpel, att man är duktig på det man gör, säger David.
“Vi visste hur man skriver låter och melodier men det handlar mycket om att också vara programmerare när man gör musik elektroniskt”
Under intervjun får Gabriel flera telefonsamtal och tvingas springa iväg. Jag frågar försiktigt om det är något speciellt som händer och det visar sig att bröderna ska iväg och dja på en företagsfest senare ikväll. Jag passar på att skämtsamt fråga om de har en stundande dj-karriär på gång, men Gabriel svarar snabbt:
– Absolut inte. Jag hatar djs!
– Vore assoft ju! Åka runt i landet och spela, säger David med ett leende.
– Det vore att förenkla saker ett steg längre. Man behöver inte ens göra musiken själv längre utan kan bara spela någon annans musik, och man får ändå mer cash typ än de som gör den. Sjukt. Alltså jag hatar ju inte djs som personer, men jag kan tycka att yrket var som värst för några år sedan. Livescenen försvann nästan och det tyckte jag var lite störigt. Oftast spelar de musik som de själva gillar väldigt mycket och som inte har några melodier eller variation. Bara beats typ. Och för högt så att man inte kan prata med sina kompisar.
Efter lite googlingar har jag sett att många ofta drar paralleller mellan er och Kent. Hur känner ni inför det?
– Det kan väl aldrig vara något dåligt? frågar David.
– Men jag har aldrig tänkt när vi gör en låt att: ”det här ska bli en kentig-låt”. Jag tror det kan vara , om jag ska vara lite detektiv, att vi sjunger på svenska, och ganska melodiöst. Samt att jag spricker kanske lite när jag skriker, eller vad man ska kalla det, svarar Gabriel.
David är snabb med att tillägga:
– Ja, men det är inget aktivt val.
– Nej, verkligen inte. Men det hade vi nog inte erkänt även om det var så. Fast vi tycker att de är grymma på att skriva melodier. Vi kanske har lite samma smak för vad som är vackra melodier, säger Gabriel.
– Vissa melodier som Kent gjort, och som jag tycker att även vi gör, är rätt lagom töntiga. Det kan vara stort, och så klär man det snyggt. Ja, det är väl en likhet skulle jag säga, fortsätter David.
Bröderna återkommer ofta till att prata om vikten av melodier. Vi börjar prata om skillnaden mellan amerikanska och svenska melodier, och Gabriel nämner att många amerikanska poplåtar saknar just det – en tydlig melodi. Överlag har både David och Gabriel ett väldigt opretentiöst sätt att prata kring musikskapande, men när det kommer till melodier har de en tydlig uppfattning om vad som är bra och dåligt. De nämner HAIMs låt ”Want You Back” som exempel på en låt utan ”en enda skön ton”.
“Man kan höra om en låt är gjord av Björn Olsson eller nån amerikan”
David förklarar:
– För vi kan inte göra något sånt. Det finns ju amerikanska melodier, och så finns det svenska. Svenskt melodispråk är ju tydligt. Det är tydligt vad som är skillnaden tycker jag. Jag tycker det svenska är bättre, man kan höra om en låt är gjord av Björn Olsson eller nån amerikan.
Jag frågar duon vad de tror att det kan bero på, om det kanske kan finnas en skandinavisk melankoli som skiner igenom och Gabriel instämmer.
– Ja, verkligen! Exakt. Vi försöker ibland göra något gladare, men det blir alltid någon form av vemod över det. Jag antar att det har att göra med att melodierna ofta är lite allvarliga. Man försöker pricka in vackra toner och då blir det stämningsfullt.
Och att pricka vackra toner är något som David och Gabriel lyckats med. Både ”I luften” och ”Säg aldrig ditt namn” har stora, nästan drömska ljudbilder och refränger som dröjer sig kvar långt efter lyssning. När jag försöker hävda att ”Säg aldrig ditt namn” ändå har mycket glädje i sig är bröderna snabba med att säga att: ”den går ju i moll” och David är inne på att definiera den som en tryckare.
Gabriel berättar om låten:
– Jag minns när jag skrev den melodin, när jag skrev refrängen. Jag var i Östersund och spelade på en synth som jag aldrig hade använt förut, så kom jag på den där melodin. Vi höll på länge och försökte göra den låten, men det tog ganska lång tid innan vi kom på vilken vibe det skulle vara. Den har varit väldigt upbeat, och den har också varit jättemörk och jobbig. Vi tänkte göra den typ som ”I luften” först. Sen rippade vi någon basslinga från versen i låt från Julian Casablancas soloprojekt, den heter ”Human Sadness”, en tiominuterslåt som egentligen är rätt jobbig att lyssna på… och slingan är det enda vackra i låten. Vi inspirerades av den och det knöt ihop låten rätt bra tyckte jag.
Jag säger att jag tycker att refrängen, som börjar med meningen ”Bitch I give up”, bidrar till att skapa en mindre allvarlig ton och snarare ger lyssnaren en slags fuck off-känsla.
– Ja, alltså jag sjunger inte om någon människa. Jag skulle säga att låten snarare handlar om en situation än en kvinnohund, säger Gabriel och skrattar.
– Man försöker att bryta mönster. När man gör samma grej om och om igen så blir det inget bra. Det handlar om att göra upp, göra det själv. Förlita dig inte på att någon annan ska göra det. Folk bryr sig i regel bara om sig själv och då får man göra det på egen hand om man vill att någonting ska blir bra.
Slutligen. Vad ska ni spela ikväll när ni djar?
– Ikväll blir det “Candy Cane” med Ceasars. Första halvtimmen, säger David och båda skrattar.
– Jag tror vi ska spela lite av Paola, Jocke Åhlunds flickvän från nittiotalet som gjorde låten ”Above the Candy Store” och ”Yours to Keep”. Hon finns med på nån liveinspelning från Hultsfred, typ 98 eller någonting. Sjunger extremt dåligt där, säger Gabriel.
David flikar in:
– Ja, fast hon sjunger bra egentligen. Hon kanske bara var bakfull?
EP:n Blod släpps den 30 november.
