Solen drar ironin ett indievarv till

Pressbild

Gnälliga popbandet Solen är onekligen ute på en intressant resa. Från den självbetitlade, valpiga debuten 2012 – som ändå innehöll vissa intressanta passager – via atombomben Till dom som bryr sig (ett av 2014 års bästa svenska album) och nu senast med det mer synthigt dansanta albumet Känslor säljer/Miljonär som fått ett något oklart mottagande.

Så oklart att Solen tydligen kände sig tvingade att återuppta utskicken av sitt sorgsna veckobrev, till de fans som bryr sig. I veckobrevet kan man läsa om deras deprimerande liv och deras dystra tankar om samhället. Själv gav jag (antagligen fortfarande lite bakis efter Till dom som bryr sig) Känslor säljer/Miljonär ett rätt bra betyg, men något ”Kom, kom, kom”-genomslag var det inte tal om.

Och nu är Solen tillbaka med sin kanske sämsta låt hittills. ”Därför jag vill inte” är ett försök av Gävlebandet att ytterligare skala av sig gitarrskramlet och bli mer musikaliskt finstämda. Därför öser de på med stråkar, Enya-körer och inbillat högtidlig text. Nej, det ÄR Solen jag pratar om, inte Tomas Andersson Wij. Lovar.

Eftersom Solen gjort det till ett kännetecken att hata på och driva med sig själva, antar jag att de med ”Därför jag vill inte” kanske bara försöker dra ironin ett indievarv till. Men det funkar inte. När Solen tappar sitt deppiga mangel och sin befogade ilska (bäst i låtar som ”Låt mig gå” eller ”Det bästa jag gjort”) återstår bara dagboksnaiva texter framförda med tröttheten hos en järnbruksarbetare på dubbel övertid.

Solen är med sin nya musikaliska inriktning på god väg att göra sig själva fullständigt ointressanta. En smått fantastisk bedrift, med tanke på utgångsläget.