Taylor Swift – reputation

Det blir allt tydligare att 1989 är 2010-talets största och bästa popalbum. Vår tids Born in the USA, om en så vill. När Taylor Swift nu följer upp 1989 är insatserna således högre än någonsin. Hon har mer att förlora – på gott och ont.

Det är med reputation som Swift nu enligt popdramaturgins alla regler förväntas balla ur. Vilken hon också gör, i viss mån. Samtidigt är hon väl medveten om sina val och balanserar hela tiden på rätt sida av gränsen. Singlarna ”Look What You Made Me Do” och ”… Ready For It?” gör sig bättre som albumspår än just singlar och var kanske främst ett sätt för Taylor att signalera en slags progression. Förståeligt förvisso, men även om reputation har en något mörkare och allvarligare ton än dess föregångare är den i mångt och mycket är en naturlig uppföljare till 1989.

”Getaway Car”, ”So It Goes…” och ”Dress” är minst lika få-Ullevis-betonggrund-att-krackelera-kompatibla som ”Style” eller ”Blank Space”, och ”Call It What You Want” är precis så där vemodigt hjärtskärande som ”Wildest Dreams”. Kanske är den största skillnaden mot 1989 att de suggestiva tillika storslagna balladerna ges större utrymme – såsom ”Don’t Blame Me”, ”Dancing With Our Hands Tied” och nämnda ”Call It What You Want”.

Med reservation för att låta klyschig så är det främst just då Swift tillåter sig att vara skör som det verkligen bränner till. Som i avslutande ”New Years Day”, där Taylor kommer såpass nära att vi kan höra hennes fingertoppar vidröra gitarrsträngarna. Där är hon inte i första hand världens största popstjärna, utan snarare osminkad och mänsklig – precis som vi minns henne.

Taylor Swift är trots allt inte längre den något nördiga high school-tjej som vi en gång förälskade oss i och så friktionsfritt kunde identifiera oss med. Det skapas en viss distans mellan låtskrivare och mottagare när låtskrivaren i fråga vistas på den typ av Beverly Hills-partyn som för oss dödliga på sin höjd existerar i våra fantasier. Interiörerna är visserligen annorlunda, men en kan fortfarande identifiera sig i Taylors åtrå, osäkerhet och svartsjuka. Hon må vara världens coolaste människa, men hon är fortfarande vår Taylor.

reputation bevisar också än en gång att Taylor Swift är en av vår tids allra skickligaste låtskrivare och redan vid första genomlyssningen framstår en avgörande majoritet av låtarna som potentiella hitsinglar. Få kan som hon få ögonblickskorta observationer att verka så allmängiltiga – som när hon spiller vin i badkaret eller när hon kommer hem till sina katter mitt i natten ensam (läs: utan haff).

I likhet med 1989 lär ens relation till reputation vara allt annat än statisk – ty däri ryms ett helt universum. Det är ett album att ständigt återvända till, upptäcka detaljer en inte lagt märke till tidigare och förälska sig i låtar som tidigare förefallit en smula anonyma.

Insatserna är som sagt högre nu, men Taylor spelar sina kort väl. Jag är inte besviken. Snarare tvärtom.

[Big Machine, 10 november]

9