Minns ni hur ni firade er 18-årsdag? Det gör jag. Och den är väl egentligen inget att skryta om. Jag och mina bästa vänner, de som hade åldern inne vill säga, gick glatt till en pub på Möllan där jag stolt visade upp mitt leg till bartendern innan jag drack min första lagliga öl. Min första öl i livet faktiskt., Jag lovar mamma, det är säkert.
Och sedan lät vi berusningen ta oss in i Malmö nattliv som de hopplösa 18-åringar vi faktiskt var. Sen var det inte mer med det. Inget att skryta om som sagt.
Men Mehdi Benjelloun däremot, han firade sin 18-årsdag med att släppa en debutplatta som fick klockorna att stanna. Och om det är någon som förtjänar att få skryta så är det Mehdi.
Mehdi är från Frankrike och går egentligen under artistnamnet Petit Biscuit. Lägg det namnet på minnet för allt i världen. För här vi en artist som åtminstone fått mig att se ljuset igen inom den elektroniska scenen, ja vilken musikscen som helst egentligen. Men just den elektroniska scenen har känts som en scen som varit på dekis under ett bra tag. Där kommersiella framgångar för en artist resulterat i att hen stressat ut låtar, den ena mer karaktärslös än den andra, allt för att ge den sorgligt okritiska massan en snabb adrenalinkick innan den går vidare till nästa karaktärslösa hit. Inte konstigt att Avicii gick in i väggen med andra ord.
Petit Biscuit däremot, han har tagit det lugnt. Han har haft en tydlig vision, ett tydligt mål i sitt musikskapande. Han verkar helt enkelt inte veta vad ordet stress betyder. Det är nämligen en helt osannolik resa som han gör med Presence. Man bör reagera redan vid det otroliga i att släppa en fulländad debutplatta vid 18 års ålder – men då ska man samtidigt ha i åtanke det ännu mer ofattbara i det faktum att Petit Biscuit började skapa den här plattan redan när han var 16. Han har skrivit, proddat och mixat allting själv. Och han gjorde det till råga på allt mellan sina högskolestudier och utsålda turnéer.
Min fascination för pojken når inga gränser. Jag lyssnar genom Precense om och om igen. Varje låt är som ett bottenlöst hål där jag hela tiden hittar nya dimensioner i låtarna på vägen ner mot botten. Och jag vill aldrig sluta falla. Och det gör jag inte heller.
Jag skulle kunna försöka beskriva musikens olika lager för er men vet inte om jag i så fall spränger gränsen för hur många tecken en recension får innehålla. Jag vill heller inte ta ifrån er överraskningen i den otroliga känslokarusell som sätts igång under den 53 minuter långa emotionella resa som en gör med Precense. Du gråter, du skrattar och du idiotler för dig själv. Som om du varit döv hela livet och nu genom ett mirakel fått tillbaka hörseln och för första gången i ditt liv får känna hur det är att ha musik i dina öron.
Och ständigt återkommer man till samma fråga: ”Hur fan är det ens möjligt?”
Nog för att Petit Biscuit är uppväxt med klassisk musik, något som brukar vara till stor fördel för elektroniska producenter eftersom det gör en insatt i musikteori ur ett bredare perspektiv till skillnad från den genomsnittliga musikern. Nog för att plattan innehåller smarta samarbeten med creddiga namn inom genren, bland annat Panama, Biopolar och Møme, som lär bidra till att hype:a upp plattan. Nog för att legendariska producenten Chab stått för masteringen (har tidigare gjort mastering för bland annat Daft Punk, Air och Sebastian Tellier) och därmed lagt sin välsignade hand över plattan. Nog för allt detta, men herregud, det ska inte gå och skapa något så här fulländat och komplett vid så här ung ålder.
Men så är den ändå här nu. Plattan som slutligen får mig att abdikera och kliva ner från mina höga hästar i mitt musikbedömande och kliva ur mitt cyniska skal och dra till med min första 10:a.
För det här är ett mästerverk av 2010-talet. Och om det är så här Petit Biscuit låter som 18-åring så kan jag knappt vänta på vad som komma skall härnäst ur hans ändlösa kreativitet.
Framtiden tillhör honom.
[Petit Biscuit, 10 november]
