Menke gör musik av Karin Boyes dikter

Foto: Richard Farman

Debuterande Menke kombinerar odödliga ord med undersköna toner genom att tonsätta Karin Boye-dikter. I fredags kom förstlingsverket ”Moln” och självklart fick den oss att vilja veta mer om både låten och Sara Menke själv.

Hur kom du på idén att tonsätta Karin Boye-dikter?

– Det var faktiskt en ren slump. Jag visste inte särskilt mycket om henne eller hennes poesi och litteratur, utan hittade en diktsamling i bokhyllan. Jag läste första dikten, som var ”Moln”. Instinktivt tog jag upp banjon och började spela till. Jag tycker att det finns något enkelt och vardagligt i hennes poesi som får mig att bli direkt berörd.

Även om 25-åringen är en debutant i ordets rätta bemärkelse och ”Moln” är hennes första släpp någonsin, är musik ingen ny bekantskap för henne.

– Det här är mitt första riktiga och globala släpp, men jag hade en duo tidigare, tillsammans med min mycket goda vän Jonna Söderström, som hette Snörök. Vi bodde i Berlin ett tag och spelade mycket live. Det har definitivt haft en stor del i att forma mig till den jag är i dag, både musikaliskt och personligt.

”Det här är mitt första riktiga och globala släpp, men jag hade en duo tidigare”

Sara Menke började spela lyra när hon bara var sex år och hanterar i dag en rad olika instrument, faktiskt så många att jag först trodde att hon själv spelade allt på ”Moln”, men så är inte fallet. Alls.

– Nej, ”Moln” är faktiskt en rejäl storstudioproduktion. Den är inspelad i gamla EMI-studion i Skärmarbrink tillsammans med Willem Bleeker och Erik Holmberg, ett liveband bestående av Gustav Jonsson (gitarr), Richard Farman (effektgitarr), Andreas Roos (trummor) och Lars Jonshult (kontrabas), och en 30-manna stråkorkester under ledning av Erik Arvinder.

– Jag gillar att göra och spela allting själv, speciellt när jag skriver musik. Men jag har också lärt mig att det inte skadar att släppa in andra.

Kreativitet kommer sällan ensam, så ej heller i Sara Menkes fall. Förutom att vara en skicklig multiinstrumentalist och kompositör, fotograferar hon. Analogt och svartvitt ska det vara. Och hon framkallar själv, hemma i källaren.

– Jag är kanske lite tråkig men jag gillar att fota med Kodaks klassiska Tri-X eller T-Max. Jag fotar nästan alltid med 400-film eftersom det ju är ganska mörkt mesta delen av året i det här landet. Min absoluta favoritkamera är en Praktica LLC. Den har varken autofokus eller ljusmätare, vilket gör det ännu mera till ett hantverk. Det gillar jag!

Foto: Levi Di Marco

Favoritmotiven som fångas i 35- och 80-millimetersobjektiven är okonstlade människor.

– Jag gillar att fota folk i smyg, när de inte ser. Det är få saker som är så tråkigt som när folk gör sig till framför kameran. Men jag tycker också att analog fotografering generellt brukar avdramatisera det. Man ser inte resultatet med en gång utan fokuserar mera på själva processen.

”Moln” är en del av en hel ep med tonsatta Karin Boye-dikter, som Menke släpper inom kort via Size/Cosmos Music.