Foto: Björn Bergenheim / Rockfoto
”Hello I’m Jason Isbell and this is the 400 Unit, and we are from Muscle Shoals”. Så låter det när Jason Isbell presenterar sig själv och sitt band inför spelningen på Münchenbryggeriet.
Ett slagkraftigt statement ändå. Kommer man från ”The Shoals” finns det minst sagt en del att leva upp till. Området i norra Alabama har nämligen en tyngre musikalisk historia än de flesta ställen på jorden. Dessutom ligger det bara ett par kilometer från gränsen till rockens, countryns och stora delar av sydstatssoulens hemstat – Tennessee, där Isbell nu är rotad.
Tidigare i veckan gick CMA Awards av stapeln och Isbell var, tillsammans med sitt band, nominerade i kategorin årets album för plattan The Nashville Sound. Det är också där konserten tar sin början. Först ut är nämligen albumets låt ”Anxiety”, en ballad med både stark text och lysande musikaliska kvaliteter.
Fler låtar från den senaste plattan följer, såklart. Däribland ”Last of My Kind”, ”Tupelo” och den textmässigt starka ”White Man’s World”, alla framförda med bravur. Isbell kunde självklart inte medverka på CMA Awards på grund av den pågående turnén, men han är inte sen med att skämta om Garth Brooks lipsyncande på galan.
Material från tidigare plattor plockas också upp. Hitlåten ”Cover Me Up” gör sig fullständigt lysande på det fullsatta Münchenbryggeriet. Mot slutet av giget får vi också höra låten ”Stockholm” från hans album Southeastern, konstigt vore väl annat?
Att Neil Young fyller år dagen till ära är också något som Isbell uppmärksammar genom att avsluta spelningen med en cover på Crosby, Stills, Nash and Youngs låt ”Ohio”.
Jag såg inte Isbells senaste gig i stan, men det som kunde läsas var att det tillhörde årets bästa. Det finns inget som indikerar på att detta skulle vara annorlunda. Hans 400 Unit är ruggigt tighta och Isbell visar själv på enormt skickligt gitarrspel. Dessutom har han en pipa som är till duga, något som inte alltid märks på det inspelade materialet.
Nu kommer det. Det där tjatet om södra USA. Men det är något speciellt med de där dammiga landskapen. Inte minst när det kommer till spelandet. Det finns en viss avslappnad säkerhet som få andra musiker kan uppvisa.
Jag har med mig en vän på giget, som själv är en duktig gitarrplinkare, men trots detta resonerar vi fram att man bara kan drömma om att ens ha en promille av den där skickligheten som Isbell har. Resonemanget kan bero på söndagsölen, men jag väljer att hävda att det är Muscle Shoals överlägsenhet som ligger bakom.
Vad gäller support-akten Tift Meritt kan jag tyvärr inte säga mer än att jag valde att köa med min vän istället för att smita in i pressingången och missade således merparten av hennes gig. Men av de två låtar som jag fick höra finns inga invändningar att lyfta fram.
