Foto: Sigurður Ástgeirsson.
Än en gång går Iceland Airwaves mot sitt slut i form av en både slö och explosiv söndag. HYMN:s Linda Iliste tackar sin lyckliga stjärna för att ännu en gång ha fått uppleva årets musikfest.
Hur underbart ljuvligt härligt det är att ömsom bada het ångbastu, ömsom sitta i regnpiskande stormbyar, är en historia som inte har så mycket med HYMN att göra. Men det är en perfekt start på årets sista Airwaves-dag, och också det bästa sättet att hantera det oväder som oväntat drar in – och som får Airwaves-appen att gå bananas med uppdateringar om säkerhetsläget, vikten av att hålla värmen och varför det är en god idé att dyka upp på kvällens stora arena Valshöllin så fort dörrarna öppnas.
Som före detta Islands-bo tänker jag inte trotsa råden särskilt mycket, de är definitivt något att hänga i musikjulgranen. Men däremot vill jag heller inte missa färöiska Heiðrik som tillhör mina egna favoritupptäckter från förra årets festival. Hans debutskiva Funeral är en våldsamt vacker poppärla som avhandlar allt från svårigheten att växa upp som queer i ett litet samhälle till att våga släppa in kärleken även när det gör en rädd. Jag är väldigt förvånad att han inte fått någon plats på on-venue-programmet i år, inte ens på någon av de mindre scenerna.
I stället gör Heiðrikur sexton (!) off-venue-spelningar och är, som han uttrycker det på Friðarhús under den femtonde av dem, ”en smula utmattad”. Det märks inte nämnvärt på hans röst, den är lika klar och enorm som alltid.
Nyligen hemkommen från en turné i Ryssland som varje kväll krävde längre scentid än han hade låtar till, har han på sistone skrivit mycket nytt material. Inte minst affekterade jävlar anamma-dängan ”This Time Around” lyser och får både Heiðrikur själv och hans kompande pianist att göra glada hoppsasteg. Airwaves, jag uppmanar: gör om, gör rätt nästa år, och ge den här strålande artisten den officiella uppmärksamhet han så väl förtjänar.
Väl ute på gatan igen inser jag att det inte finns en chans att gå till Valshöllin – som förutom att vara festivalens enda arenalokal också är den enda som ligger en bit utanför Downtown – och tillsammans med en vän gör jag som resten av Reykjavik; försöker få tag på en taxi. Med nöd och näppe hinner vi fram i tid för att köpa en öl innan Árstíðir går på.
Árstíðir. Foto: Florian Trykowski.
För Árstíðir vill jag använda det nötta uttrycket, att de går från klarhet till klarhet. Som så många andra isländska band har de legat och puttrat på den bakre spisplattan i flera år. Vilket vid det här laget skapat en synnerligen mustig och välsmakande ljudgryta. Det är på tiden att de börjar få det inhemska erkännande de vunnit på många håll utomlands; att de bokats som förband till hela festivalens sista braknummer, Mumford & Sons, känns självklart.
Árstíðirs medlemmar har genom åren avlöst varandra, men grundarna Gunnar Már Jakobsson, Ragnar Ólafsson och Daníel Auðunsson utgör än i dag kärntrion. Det innebär att även kärnan i musiken finns kvar – den som gjorde att de för snart ett årtionde sedan beskrevs som ett slags nordiskt Crosby, Stills & Nash – medan däremot förpackningen radikalt förändrats.
I dag är Árstíðir betydligt mer Radiohead än Jackson Browne. Ser man på bandets katalog är utvecklingen naturlig, varför det nya materialets elektroniska beats och livetrummor (!) inte kommer som någon överraskning för fans väl inlyssnade på 2015 års Hvel. Eller som Gunnar skämtar: ”backstage fick vi höra att ’åh, där kommer Árstíðir, världens mest komplicerade akustiska band’.” Spelningen bjuder på hela fyra nya spår varav vackra, proggressiva ”Þar sem enginn fer” griper allra mest.
Efter Árstíðir följer Húsavík-sonen Axel Flóvent som trots sina unga år redan hunnit släppa två EP:s och nå 3 miljoner strömningar med sin lågmälda indiepop som flirtar med elektroniska tongångar. Visst är ”Forest Fires” en välskapt liten ballad driven av bitvis bombastiska rytmer, men stämningen på Valshöllin reserveras nu allt mer till Mumford & Sons som dyker upp precis enligt schema och förväntad åskådarhänförelse.
Här ska det erkännas att undertecknad aldrig har varit något Mumford & Sons-fan. Jag älskar stämsång, jag älskar banjo, och jag älskar verkligen en festlig kväll med dans på borden på puben hemma i London. Men de här killarnas frenetiska strängplockande, fotstampande och valsiga folkrocksdiktande är lätt allergiframkallande.
Mumford & Sons följer Blåkopia 1A samt 2A; varvar keltisk fest med arenapomp som halvvägs in i spelningen får det att låta som om de spelar samma två låtar om varandra, om igen. Jag kommer på mig själv att ha som roligast när jag står och snackar skit med kompisarna snarare än ger showen min fulla uppmärksamhet. Det är kanske lite ohemult; sångkalaset resten av Valshöllin gått på verkar fantastiskt roligt. Stämningen är på topp, hela vägen upp på VIP-balkongen (där det ryktas att Bono håller hov, men jag får aldrig syn på honom).
Bitvis glittrar det dock till, även för mig. Mellansnacket är till exempel kungligt. Men två timmar konsert och det är mellansnacket man minns…? Var är omväxlingen? Var är skiten under naglarna? Var är känslan? Summa summarum: Mumford & Sons delar ut många snyggt inslagna paket som visar sig tomma på innehåll när pappret ihärdigt rivs av.
Mumford & Sons. Foto: Florian Trykowski.
Det sena klockslaget innebär att hiphopartisten och beat-magikern Lord Pusswhip hunnit bocka och buga för sig på Húrra. Men stormen har bedarrat och det finns ett helt gäng efterfester att hoppa mellan. För den som har någon energi kvar…
För egen del, nu när allt nu är sagt, gjort och lyssnat på för den här gången; hur känns ändringarna som införts under årets festival?
Jo, jag står fast vid min initiala magkänsla: allt från att stryka Harpa till att dra ner på kringgärdande krusiduller är goda beslut. Visst hade jag uppskattat att i vanlig ordning få en press-goodiebag med allt från ett särskilt armband som berättigar gratis drinkar och mat på vissa barer till en varm mössa från isländska märket 66°North, vem tackar frivilligt nej till det? Men det är i ärlighetens namn verkligen inget som behövs.
I och med att jag lyckades komma in på alla spelningar jag allra helst ville se har jag heller inga klagomål på de många, långa köerna. Och så var det ju det där med vad som gör Airwaves extra magiskt; de helt spontana ögonblicken då man hamnar på en helt galet bra spelning med band man aldrig hört talas om förr i stället för att gå på samma samma man redan kände till.
Att välja någon enskild höjdpunkt är omöjligt. Varje dag har innehållit ögonblick som fått mig att tänka, att ”om jag inte ser en enda spelning till på hela festivalen så kommer jag ändå att vara den lyckligaste donnan i hela världen”. Inte blir det sämre av att jag stiger på samma flyg hem som Fleet Foxes’ Robin Pecknold. Sällan har jag varit ett så väldigt knäsvagt fan…
Takk Airwaves, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Vi ses!
