Vulkano är Cissi Efraimsson och Lisa Pyk. Nu är de tillbaka med sitt tredje album Peach Punch. HYMNs Majja Star Nykvist kollade läget med Cissi inför släppet.
Ni började som en trio i en replokal på söder i Stockholm.
– Ja, vi repade i en replokal som låg vid T-banan Skanstull. Vi startade Vulkano runt 2011 då vi la ner Those Dancing Days. Det var så rockromantiskt. Vi repade flera kvällar i veckan, drack folköl och jammade långa jam. Jag, Lisa och Rebecka Rolfart. Det var väldigt mysigt.
Jag tror att det var på Popaganda jag såg er med Those Dancing Days första gången och kände att ”YES! – detta är något som musiksverige saknat!” Sedan slutade ni kort därefter.
– Vad roligt! Då såg du oss 2011. Det kan faktiskt ha varit vår allra sista spelning tillsammans i så fall. Vad fett att du kände så! Those Dancing Days startade vi 2006 tror jag. Vi var ett gäng Nackatjejer som älskade musik och var så peppade på att spela live. Vi bokade en spelning innan vi knappt hade några låtar, gjorde en massa gigs på olika ungdomsgårdar i Nacka och sedan spelade vi in en demo med Max-Måns Vikman som gick i Rebecka och Lisas parallellklass på Nacka Gymnasium. Vi la upp låtarna på Myspace.
”Det var helt klart ett annorlunda sätt att växa upp på”
– Jag hade ju aldrig varit på klubb då, men lyckades snoka upp lite ställen som ville boka oss. Vi började spela i stan i Stockholm vilket var lite ”wow” för oss. Sedan gick allt väldigt fort. Alla ville signa oss och ha med oss överallt. Vi turnerade över hela världen och jag inser nu efteråt hur unikt det var att var vi än kom så var det nästan alltid fullt. Det var helt klart ett annorlunda sätt att växa upp på. Kraschen kom väl efteråt när vi slutade spela ihop och man undrade vem fan man var i några år.
Kunde ni drömma om att ni skulle bli så pass stora?
– Ja, alltså jag var övertygad att vi skulle bli ett asstort band när vi startade det. Annars hade jag nog inte velat vara med, haha. Jag var 16 då och vuxna sa till mig att ”det är faktiskt jättesvårt med musikbranschen” men jag fick ju rätt. Vi blev stora. Jag tror att det kan vara bra med hybris, men det kanske är lite mer charmigt med en tonåring som har hybris än en nästan 30-åring. Nu får man vara lite mer diskret med sådana tankar!
Tre blev två vilket vi kunde se i All We Have Is Now, Alexandra Dahlströms regidebut, och dokumentärfilm om er. Hur var det att göra dokumentärfilmen, att vara så totalt öppna?
– Det var roligt! Jag tycker verkligen att den blev jättefin. Det är roligt att den tiden finns bevarad på det sättet. Men du kan ju inte vara helt säker på att vi var totalt öppna, haha. Man får ju inte glömma att så fort det är en kamera som filmar en så är det en kamera som filmar en. Det blir inte exakt samma sak som när en kamera inte filmar, men det är klart att det kändes väldigt naturligt att Alexandra var med hela tiden efter ett tag. Vi tänkte att det var en rolig grej. Det var kul att någon brydde sig, för det var inte så många andra än Alexandra som var intresserad av oss då. Vi hoppades väl att filmen skulle göra att vår musik spreds vidare också.
Nu släpper ni en 20-minuters film i samband med nya albumet Peach Punch. En ”Tarantino-smittad-roadtrip-B-americana-film” läser jag mig till. Låter hur grymt som helst. Berätta lite om den!
– Det stämmer! Jag skrev en fiktiv berättelse om mig och Lisa. Vi beger oss ut på en roadtrip genom Sverige för att vara med i en sockerbitshus-byggartävling. Under resan är vi med om en massa skruvade grejer och hela vibben är absurd och surrealistisk. Vi har jobbat med fotografen Zoë Que som är jätteduktig. MC Habit skötte ljudet och massa grymma personer gjorde projektet möjligt. Vi filmade i somras. Jag regisserade, Lisa fixade kostym och vi spelade oss själva. Det är en del musikvideoaktiga bitar i den, men kan ses som en helt fristående film också.
Ni släppte en väldigt stark förstasingel från nya albumet! Videon till ”C’est Bon” är inspelad på en bensinmack och jag får lite vibbar från 90-talsgruppen Shampoo med stylingen och setet. Den ger en befriande ”fuck this shit”-känsla. Hur tänkte ni kring videon?
– Tack! Vad roligt. Bensinmacksvideon är faktiskt en scen ut kortfilmen som vi kommer att ge ut. Vi åkte till en mack i Tierp och hon som hade macken var så jävla skön och gullig. Hon lät oss göra typ vad vi ville där inne. Hon gick in i ett rum bakom kassan och kom ut när det kom in kunder som ville köpa en varmkorv eller tanka bilen. Jag har regisserat videon, Lisa har stylat tillsammans med Maja Gunn, och Zoë Que har filmat. Det var som att få vara barn igen. Vi lekte, dansade, mimade och åt sjukt mycket godis. Det är ändå det bästa, när jobbet känns som lek – då har man verkligen lyckats med nåt.
Idag, fredag 10/11, släpps Vulkanos tredje album Peach Punch, hur känns det att lämna ifrån sig det?
– Du anar inte hur skönt det känns. Vi har arbetat så länge med albumet! Både den skrivande processen, studioprocessen och hur vi ska släppa det. Det har tagit så lång tid. Vi har skojat om att vi är gravida med Rosemarys baby som bara fuckar med oss, och aldrig vill komma ut. Det ska bli så jävla nice att släppa ifrån sig den här lilla skitungen. Nu får den göra vad fan den vill, folk får använda den på vilket sätt de vill, älska den, hata den eller vad som helst. Vi är i alla fall väldigt nöjda – så allt känns bra.
Hur skiljer sig Peach Punch från de tidigare skivorna tycker du? Det känns som att ni går mot ett lite mer poppigare sound igen. Är det ett medvetet val eller har det bara blivit så?
– Det var ett väldigt medvetet val. Jag och Lisa har alltid varit poptjejer – men efter Those Dancing Days-tiden hade det bara blivit för mycket av den varan. Vi ville slå oss bort ifrån poppen och utforska nya musikaliska områden. Tidiga Vulkano drog mycket mer åt ett postpunkigt håll. När vi gjorde andra plattan Iridescence snöade vi in på synthar, olika sound och det blev en väldigt flummig vacker drömpopplatta. I och med skapandet av Peach Punch kände vi att det var dags att erkänna att vi älskar pop ända in i våra hjärtan – och vi bara went for it.
”Vi har skojat om att vi är gravida med Rosemarys baby som bara fuckar med oss”
– Jag skulle säga att vi knyter ihop säcken med detta album eftersom man hör både första och andra albumet i det. Det har både något postpunkigt och något vackert drömmigt i sig. Vi har jobbat mycket mer ordentligt med de här låtarna. Jag nördade in mig väldigt mycket i låtskriveriet och testade även att skriva hits åt andra. Jag tror att det är därför låtarna blev så tydliga och självklara. Övar man på något mycket så blir det väldigt bra till slut. Nille Perneds produktion satte verkligen en hög nivå på soundet också.
Hur ser sättningen ut nu när ni spelar live?
– Vi kör som ett femmannaband live nu. Vi har testat lite olika former och kommit fram till att fem musiker gör soundet som finns på den här plattan väldigt bra. Jag och Lisa gjorde en förbandsturné i Europa i våras. Då körde vi som duo, likaså på gigen i somras. Det är mer av en utmaning att bara vara två för man måste göra så mycket ljud samtidigt, det blir väldigt mycket att hålla reda på. Vi gillar mer att köra fler personer eftersom vi slipper använda några samplingar och backingtracks. Det blir en mycket mer levande och organisk upplevelse.
Vad har vi att se fram emot från er? Spelningar? Festivalsommar 2018?
– Efter att vi släppte ”C’est Bon”, vår första singel från albumet har spelningsförfrågningarna börjat strömma in. Vi hoppas definitivt på en fullspäckad festivalsommar.
Nämn några inspirationskällor ni har.
– Grimes, ESG, Lana Del Rey och Warpaint.
Något speciellt ni vill hälsa HYMNS läsare?
– Kom på vår releasefest i Stockholm på Södra bar ikväll, 10 november. Vi spelar även på Kraken den 2 december. Vore kul om ni kom!
Då ses vi där. Lycka till och kör hårt!
