Så var det dags igen. CMA (Country Music Association Awards) gick av stapeln natten till torsdagen svensk tid. Traditionellt sett brukar det ligga första onsdagen i november, men i år flyttades den en vecka fram i tiden på grund av att galan krockade med basebollens World Series (inte för att världen generellt är speciellt insatt i baseball, men ändå).
Förra årets gala bjöd på en riktig snackis: Beyoncé framförde, tillsammans med countrygruppen Dixie Chicks, sin låt ”Daddy Lessons”. En alldeles lysande tappning på en redan lysande låt, men kritiken slog direkt. Popstjärna på den konservativa countryscenen, dessutom kvinna och svart. Det gick inte hem. Konstigt, med tanke på att Beyoncé gör country bättre än de flesta artister som i nuläget ligger på Billboards countrylista.
Hur som haver, att älta förra årets gala är kontraproduktivt. Låt oss istället börja prata 2017 års upplaga. Programledare var två av de största: Brad Paisley och Carrie Underwood. Båda ganska stabilt planterade i countrypop-träsket, men Paisley har gjort försök att lansera sig som en riktig honky-man, med blandade resultat. En dynamisk duo får man ändå säga. Inga problem så långt.
Nomineringarna var blandade, men i sedvanlig ordning låg stort fokus på de som dragit in mest pengar till denna genre. Bland dessa återfinns namn som Maren Morris, Keith Urban, Sam Hunt och Garth Brooks.
Garth Brooks vann också priset som årets underhållare (precis som föregående år). En artist som hängt med en stund och tagit sig in som en av de absolut största countrystjärnorna i modern tid. Han har sålt ungefär 160 miljoner plattor. Det är också lite spännande att det är nästintill omöjligt att hitta hans musik på internet. Han ligger inte på några streamingtjänster och knappt på Youtube. Ändå har han sålt en tokig mängd plattor. Imponerande.
Brooks stod även för denna upplagas stora snackis. Det visade sig nämligen att han lip-syncade vid framträdandet på galan. Jag vet inte, jag. Inte för att låta för töntig, men country handlar väl någonstans om genuinitet och enkelhet? Håller inte rösten är det bara att försöka ändå och göra det bästa av det. Typ som när Kikki Danielsson var förkyld och inte kunde sjunga när hon äntligen skulle uppträda i Nashville i början av 1980-talet (Kikki hade blivit prisad som Skandinaviens bästa countrysångerska. För övrigt av just Country Music Association). Lösningen? Hon tog upp dragspelet och började joddla, för det kunde hon fortfarande. Resultatet blev succé.
En annan lite rolig händelse vid denna gala var att den nyligen Grammy-belönade artisten Sturgill Simpson stod utanför entrén. Han blev inte bjuden så han tog med sin gitarr, sina Grammys och ett par hemmagjorda lappar med pikar mot CMA, underhållande om något.
Men precis som vid förra årets upplaga finns ljusglimtar. Även om det är jättekul med artister som säljer 160 miljoner plattor och andra typer som mest sjunger om pickup-trucks, tjejer och billig öl finns det ändå något värdelöst i att ge dem priser. De har ändå en stabil fanbase och behöver inte mer cred. Prisa istället de lite dolda som värnar om de där töntiga värdeorden genuinitet och skapande. De säljer inte så många plattor och kan faktiskt behöva en liten skjuts, inte minst för att hålla genren vid liv.
Dessa ljusglimtar uppenbarade sig i form av fler vettiga nomineringar. Förra året fick Chris Stapleton ett par, vilket han fick i år igen. Hans album From a Room: Volume 1 vann årets album. Fler vettiga nomineringar var: Jason Isbell och hans 400 unit med albumet The Nashville Sound och även Miranda Lambert som ställt om sin musikaliska kompass och givit ifrån sig ett fruktansvärt starkt album under det gångna året.
Mer var det inte. CMA Awards är fortfarande insnöade på redigt slaskig popmusik. Men en liten förändring kan urskiljas och den allt mer snabbväxande ”tillbaka till rötterna-musikscenen” i Nashville börjar få sig ett uppsving. Och tacka gudarna för det, den här Bud Light-dränkta smörjan är inte värd mer uppsving nu.
Mvh, Konservativ diggare.
Arkivbild på Sturgill Simpson, Berns 2016.
