Arkivbild. Foto: Herman Dahlgren. Källa: Rockfoto Bildbyrå AB
José González började sitt samarbete med det Göteborgs- och Berlinbaserade musikkollektivet The String Theory år 2008 och 2011 gav de sig för första gången ut på turné tillsammans. Denna kollaboration resulterade då i kritikerrosade, och på många ställen snabbt slutsålda, konserter runt om i Europa.
Nu, hösten 2017, är de på turné igen och även ikväll är det en lång kö som ringlar sig likt en orm utanför Mejeriet i Lund.
The String Theory är inte en vanlig kammarorkester, utan experimentell sådan. Klassiska instrument blandas med industriella skapelser som snarare liknar konstinstallationer än någonting annat och de inleder kvällen med att skapa stämning genom att långsamt krama plastpåsar mellan händerna, vilket genererar ett förvånansvärt behagligt ljud. Efter ett stämningsfullt intro av detta tillsammans med stråkar spelar de kvällens första låt, och för mig, stora höjdpunkt ”Every Age”. Den är alltid vacker, men nu skulle jag vilja sträcka mig så långt som till att kalla den enastående. Blåsinstrumenten i slutet gör att gåshuden är ett faktum.
Ända sedan José González släppte sin cover av The Knifes ”Heartbeat” har hans karriär rört sig stadigt uppåt och även om en del av mig tycker det är lite tråkigt att hans allra största hit är en cover, så utför han den så skickligt att jag föredrar tolkningen framför originalet. Han gör den till sig egen. Detta är också en självklar del av kvällens repertoar och den andra stora höjdpunkten. Publiken jublar extra högt när de hör det välbekanta introt.
The String Theory har en låt vid namn ”Moulder” som inte inkluderar González deltagande och utgör den mest experimentella och kanske en aning svårsmälta, delen av konserten. Det är ganska vackert, men blir stundvis lite för mycket instrumentonani för min smak. Det är möjligt att en behöver vara mer musikaliskt kunnig än vad jag vill påstå mig vara, för att till fullo uppskatta dessa partier på det sätt de förmodligen förtjänar.
González musik och spröda stämma framkallar alltid starka känslor och låtarna är vackra och slagkraftiga i sin enkelhet, men nu efter att dirigenten PC Nackt skrivit om elva av hans alster för att fungera tillsammans med kammarorkestern så har det blivit någonting utöver det vanliga. Jag hade personligen önskat att ett av dessa alster hade fått vara González tolkning av Nick Drakes ”Cello Song” som han tidigare spelat in tillsammans med The Books, då jag tänker att den hade gjort sig extremt bra i detta samarbete. Men det kanske kommer.
Oavsett är det en genomgående fantastisk spelning och jag tror inte någon av besökarna lämnades oberörda.
