Foto: Alexander Matukhno
För många är lördagen Airwaves stora dag. Så även i år, och så även för HYMN:s utsända Linda Iliste.
Min första sirapssega tanke på lördagsmorgon är: bada. Sen inser jag att om jag njuter av heta dopp när det finns chans att lyckas norpa någon av de 800 Fleet Foxes-biljetterna som släpps för alla med festivalarmband på eftermiddagen kommer jag nog att ångra mig. Fyra timmar och två stora muggar kaffe efter att jag fattat beslutet tackar jag min lyckliga stjärna för att min alkoholmarinrade hjärna lyckats fatta ett klokt beslut. Som nummer sex kan jag nämligen se den evighetslånga kön på långt mer än 800 personer ringla hela vägen från Airwaves mediacenter genom Harpas bottenplan och ut längs byggnaden.
Med en biljett i tryggt förvar i fickan återupplever jag först Hatari på Bryggjan (ja, men det svänger ju så jävla mycket!), följt av Valdimar som av många icke-islänningar ofta sägs vara bland de bästa liveframträdande de sett med isländska band. Och jodå, de gungar stabilt på sina americana-rötter. Jag har däremot hunnit bli hungrig och springer hem om för en snabb middag, innan jag hinner trycka mig in om på ett späckat Slippbarinn och se Cybers sista Airwaves-framträdande (som är precis så PVC-prytt och metal-disco-coolt som jag fått höra) innan det är dags att bänka sig på rad tre i Harpas Eldborg, precis framför och på perfekt avstånd från Robin Pecknolds mikrofron.
Fleet Foxes. Foto: Alexander Matukhno
Iceland Airwaves är Fleet Foxes första stopp på deras månadslånga Europaturné med anledning av skivan Crack-Up som släpptes i juni. Det är ett monumentalt verk; HYMN:s Pontus Flodin beskriver den väl som ”ett långsamt och ambitiöst konstruerat album, betydligt mer musikaliskt expansivt än någonting bandet varit i närheten av tidigare”.
Fleet Foxes har inte varit direkt lättlyssnade sedan 2008, och även på scen är deras jumbojetstora arrangemang icke-linjära – det växlar i takt och tempo, från barock folk till proggig jazz till singer-songwriter-strukturer som får publiken att flytta ut på stolssätet för att inte missa en enda takt. Ett kort avbrott kan lika gärna vara en halvsekundspaus i samma låt, som sedan girar iväg efter ett helt annat spår, som det kan vara ett uppehåll mellan två olika sånger.
Undertecknad är såld till 200 procent, och live framstår de komplexa låtkonstruktionerna som råa, livliga och fulla av energi. Allt är supertight; gitarrbytena blixtsnabba, ljudmixen sitter som en smäck och sångharmonierna missar inte en ton. När lokala kvinnokören Graduale Nobili ansluter för att bistå med änglaklang i ”Mykonos” och ”White Winter Hymnal” skriker delar av åhörarna (läs: undertecknad och ett helt gäng till) lyckligt. Två verser av Jackson C. Franks bitterljuva ”Blues Run the Game” inleder perfekt ”Helplessness Blues”, men det är extranumret ”Oliver James” som Pecknold framför solokvist som får de mest öronbedövande applåderna.
Michael Kiwanuka. Foto: Alexander Matukhno
Jag är yr av lycka då vi lämnar Harpa och trots att Airwaves-appen påminner mig om att det nu är hög tid för electronica-producenten Ruxpin på Hressingarskálinn, skotska beatboxaren Be Charlotte på Hard Rock Café och inte minst Mammút på Gamla Bíó, är jag än en gång emotionellt dränerad. Ett stort och starkt glas är vad som behövs! Först med en vän som också såg Fleet Foxes för att dissekera alla känslor på Sólon Bistro, sedan med de vanliga misstänkta på Ölstofan.
Därefter har jag svårt att bestämma mig för var jag bör gå, men Airwaves-appen upplyser mig nu om att flera lokaler är ”at max capacity with a long que to get in” varför jag väl inne på Gamla Bíó stannar där jag är. Det gör jag rätt i; Londonbördige soulsångaren Michael Kiwanuka som fått äran att avsluta lördagen i den forna biosalongen har blivit jämförd med såväl Curtis Mayfield som Van Morrison. Såväl golv som balkong är fullsmockat och börjar omedelbart gunga till tonerna av ”Love & Hate”. Bäst är dock ”Black Man in a White World”.
Kanske borde jag nu antingen gå och se Kelly Lee Owens på Húrra eller Deep Throat Choir på Iðnó, men det känns som om det får vara nog med en brittisk artist under samma kväll på en festival som sätter så starkt strålkastarljus på sin inhemska musik.
Vad gör då islänningarna så här dags? Väldigt många av dem visar sig dansa sig svettiga till GusGus melodiska, elektroniska ljudmattor på Listsafn. Till skillnad från när jag såg deras magiska set på Airwaves 2012, då i Harpas Silfurberg, är det nu bara två av originalmedlemmarna som syns till, Biggi Veira och Daníel Ágúst. Trots att soundet är lika kraftfullt och episkt som vanligt, är jag nog inte ensam om att sakna Högni och Auður uppe på scen – men jag klagar inte eftersom jag får röra på fötterna till allt från ”Ladyshave” till ”Over” till ”Deep Inside”.
GusGus. Foto: Florian Trykowski
Yngre förmågor går nu nog vidare till DJ Snorri Ástráðs på Hverfisbarinn eller Une Misère följt av Tófa på Gaukurinn. Den här 35-åringen inser däremot att det är dags att slockna. Men det är med ett enormt leende på läpparna.
