Det är en kylig måndagskväll i Göteborg när jag beger mig till Pustervik för att se den kanadensiska singer-songwritern Leif Vollebekk. För första gången den här hösten luktar det vinter ute och träden på Järntorget står nästintill kalla mot den stjärnklara himlen, dom fallna löven som en gulbrun sörja på marken nedanför. Jag har svårt att tänka mig en bättre inramning för kvällens konsert. Leif Vollebekk känns på något sätt som en indieversion av Norah Jones – musik gjord för promenader genom höstiga landskap och lågmälda samtal under mörka kvällar, där allting kanske redan är för sent men det fortfarande finns något njutningsfullt att se tillbaka och minnas. En nostalgisk filt att dra över sig när vintern sluter sig om en.
Jag har också svårt att tänka mig en mer passande lokal än Pusterviks övervåning. Stearinljusen fladdrar när Leif försiktigt makar sig genom den lilla folksamlingen och upp på den låga scenen. När han väl trycker ner orgeltangenterna är publiken så nära att vi tydligt ser hur han grimaserar lätt vid varje ackordbyte.
Konserten kretsar kring Leifs senaste skiva Twin Solitude, en platta som välförtjänt hyllades av enad recensentkår när den kom i våras. Ensam på scen alternerar Leif mellan orgel, piano och gitarr och framför med mjuk hand sina kompositioner. Låtarna, som på skivan är stöpta i en ofta ganska traditionell americanakostym, får mer utrymme att växa när de framförs live. Leif tar ut svängarna genom att låta sina händer gå på små utflykter över tangenterna, något som ger musiken mer dissonans och därmed lite välbehövligt tuggmotstånd.
Under den dryga timmen som konserten pågår får jag associationer till både tidiga, pianoklinkande Tom Waits och Jeff Buckelys Graceskiva men den som gör sig mest påmind är en annan kanadensisk musiker. Det svävande kompet och dragningen åt jazz får mig gång på gång att tänka på Joni Mitchell, och kanske framför allt hennes mästerverk For The Roses från 1972. Därför känns det helt rätt att kvällen avslutas med en av Jonis bästa kompositioner. Med melodin från ”A Case Of You” ringande i mig lämnar jag Pustervik och går ut i den kylslagna kvällen, kanske lite mer rustad för den kommande vintern än jag var innan.
