Foto: Alexander Matukhno
Fjärde festivaldagen är en fredag, och Linda Iliste trillar glatt runt mellan scenerna från tidig lunch till sen natt (eller om det är tidig morgon?).
De stora känslostormar som Aldous Harding och Benjamin Clementine rört upp på torsdagen håller i sig hela fredagsförmiddag. Jag smiter därför förbi KEX först efter lunch för att vaggas in i finska Mikko Juensuus svävande popsånger på teman som depression och religion. Hans fina ”Closer My God” visar sig vara utmärkt sångstart på en dag som denna.
Sedan parkerar jag mig i hamnen, närmare bestämt på bryggeriet Bryggjan. Det är en populär off-venue som i likhet med KEX har en bandbokare som norpar flera av de mest åtråvärda namnen. Således bjuds det på allt från Ceasetone (vars melankoliska akustik och ambienta ljudlanskap funkar lika bra i dagsljus som i klubbmörker) till Mammút (som legat och puttrat på den isländska musikscenen så länge och nu äntligen, mycket tack vare albumsläppet Kinder Versions, fått det större genombrott de förtjänar) i mix med wow-framkallande Hongkong-gruppen GDJYB.
Sex timmar flyter således snabbt förbi innan det är dags att pricka in en av The Anatomy of Franks fem off-venue-spelningar. De amerikanska folk-rockarna är ambitiösa, både i sitt teatraliska sound och sina planer på att spela in ett album på planetens samtliga sju kontinenter varav den senaste är fullängdaren South America. Sångaren Kyle Dougsson är en duktig låtskrivare med texter som berör, och han blir bara bättre med åren. ”Patagonia” är ljuv och avslutande ”Svalbard” svänger så hårt att publiken vrålar både inne i Cintamani-butiken så väl som utanför på gågatan Laugavegur.
Billy Bragg. Foto: Alexander Matukhno
Därefter väntar något alldeles särskilt; Malneirophrena på Norræna húsið. Det är den enda Airwaves-spelning tion gör, de har inte bidragit med någon information om sig själva i programmet och stämmer ryktet uppträder de bara cirkus en gång vart fjärde år. Jag har blivit tydligt instruerad att jag för allt i världen inte får missa det – och råden visar sig omedelbart stämma. Malneirophrenas musik är svår att sätta ord på; med enbart piano, bas och cello mässas en 30 minuter lång ljudvåg fram som inte minst tack vare Hallgrímur Jónas Jenssens vilda stråksmek är fantastiska. Kanske är de som ett soundtrack till en skräckfilm, kanske som ett enda långt spöklikt storverk. Själva kallar de efteråt sin musik för kammarpunk med influenser av klassiskt och metal. Ja, kanske. Otroligt mäktigt är det hur som helst.
Fredagskvällen pekar sedan åt så vilt skilda håll som man förväntar sig av en festivalfredagskväll. I Fríkirkjan lockar brittiske Billy Bragg än en gång till tårar med sin på samma gång romantiska och rasande folkmusik. Jag misstänker att det inte bara handlar om musiken som framförs här, utan att det är något med själva lokalen som frambringar så starka känslor varje gång man bokstavligen bänkar sig framför altaret. Bragg själv är givetvis inte sen på bollen och skämtar om ironin i att han, som mycket tydligt uttalad ateist och protestsångare, nu spelar för en fullsatt kyrka.
FM Belfast. Foto: Florian Trykowski
På Gaukurinns scen är förstås inte Björk med när hennes en gång i tiden första band, punkiga Tappi Tíkarrass, uppträder. Fler än en person i publiken suckar besviket. Stämningen är lite bättre på Hressingarskálinn där hiphopkollektivet Shades of Reykjavík ställer till ett överraskande melodiskt spektakel. FM Belfast på Listasafn är däremot inte alls överraskande. Tvärtom. De är stapelvara på Airwaves, och när de avslutar lokalens fredagsprogram är hela publiken med på noterna och följer alla uppmaningar att hoppa, sitta (!), dansa och skaka på både rumpa och armar. Visst är det lätt att påstå att FM Belfast är mer fest än substans, mer tjo och tjim än ren musikalisk förmåga. Det gör dem däremot inte ett dugg mindre festliga.
Men med det i åtanke går jag efter en stund bort till Gaukurinn igen för att se Hórmónar som precis som Hatari är en riktig snackis just nu. De är stencoola och gör stencool, experimentell musik; brudar som skjuter från skrevet och prickar varje mål med sin punkiga attityd. Eller som basisten och sångerskan Urður Bergsdóttir uttrycker det: ”förut satt vi hemma och snackade om sex, nu står vi på scen och vrålar om sex.” Heja det!
Hórmónar. Foto: Florian Trykowski
Natten fortsätter sedan med alldeles för många drinkar på Ölstofan med gamla och nya bekantskaper till sen timme (eller om det till och med är tidig lördagsmorgon…).
