En deppig höstmåndag stoppade inte Gorillaz från att få Hovet att koka

Det är en märklig syn denna novemberkväll vid globenområdet, när jag åt ena hållet ser kön in till Deep Purple som ska spela i just Globen och åt andra hållet ser kön till Gorillaz. Jag är dock mer sugen på att få höra “Clint Eastwood” och “Feel Good Inc.” live ikväll än “Smoke on the Water”, så jag går till den kö med något yngre klientel.

Det var sju år sen senast jag såg Gorillaz live och jag minns att de då var väldigt fokuserade på det album de just hade släppt, Plastic Beach. Förutom sina stora hits från de två första skivorna, var det nästan uteslutande låtar från just den skivan, med gästande från Bobby Womack och Little Dragon.

Man märker att de har en helt annan approach den här kvällen där fansen får en större bit av nostalgikakan. Även om det blir en del låtar från nya skivan Humanz, så får de tre tidigare skivorna stort utrymme. I synnerhet Demon Days, som sålde sex gånger platina i Storbritannien. Med tanke på hur olika dessa fyra album är till stämning, approach och genre, så är det imponerande hur självklart de ändå varvas genom hela konserten.

Det märks också att det var ett tag sen Damon Albarn fått spela dessa låtar live, hans spelglädje på scen är fantastisk att se. Ena stunden är han the center of attention. Imponerar genom att ta en tripp till publiken och på vägen upp plockar han upp en gitarr och tajmar in exakt det första ackordet. Det är den sortens professionalitet man älskar att se på en konsert, och samtidigt ler han nästan konstant. Som att han precis upptäckt att det är kul att spela musik.

Damon kan dock också enkelt backa undan och bara spela synthorgel i bakgrunden medan en gästande rappare får ta plats istället. Något som givetvis inte är särskilt svårt för rutinerade De La Soul som först kommer in och gästar i “Superfast Jellyfish”, (och sedan återkommer under extranumren till “Feel Good Inc.”) men hade kunnat vara desto svårare för nykomlingar som Little Simz och Zebra Katz (den senare var visserligen uppbackad av houselegenden Jamie Principle).

Gorillaz hade ju förstås inte varit Gorillaz om det inte var för animationerna av Jamie Hewlett. Till skillnad från den festivalspelning jag besökte för sju år sen, så kan man på denna arena tydligt se alla kortfilmer och vansinnigt snygga animationer som härjar runt i bakgrunden under nästan varenda låt. Bara det att publiken jublar när vi för första gången får syn på Murdoc (högre än när De La Soul kom ut rentav?) säger en hel del. När vi var unga och såg Gorillaz på MTV, så var ju dessa fyra animerade karaktärer de faktiska bandmedlemmarna – inte Damon Albarn och någon serietecknare.

Det är svårt att hitta något negativt med spelningen överhuvudtaget. Möjligtvis att konserten var på en måndag i november. Kanske hade jag haft ännu roligare om jag fått se Gorillaz salongsberusad en sommarkväll, men man får i så fall se det som att jag hade en fantastiskt rolig konsertkväll, trots att det var en måndag i november. Och det får man ändå säga är en bedrift i sig.