Emiliana Torrini & The Colorist. Foto: Alexander Matukhno
Linda Iliste fortsätter att rapportera från årets Iceland Airwaves som hunnit komma till sin tredje dag.
Efter att Of Monsters and Men slagit igenom med buller och bång (och ett antal klappvänliga ”hey!”) 2011 påpekade sångerskan Nanna Bryndís Himlarsdóttir, att ”det konstigaste med oss är att vi inte är konstiga, och som isländsk musiker förväntas man vara konstig.”
Det ligger något i det; bandet står på axlarna av giganter som Björk och Sigur Rós som tagit emot mer än sin beskärda del av eptitet som kufiska och bisarra. En annan av de isländska akter som rönt stora framgångar internationellt, Emilíana Torrini, är dock inte heller speciellt ”konstig”. Till och med hennes insatser i GusGus får dem att framträda som finstämda, som i balladen ”Why?” från bandets 20 år gamla Polydistortion som framförs med omisskänlig skandinavisk ton. När jag redan klockan 10:30 på förmiddagen bänkar mig framför scenen på KEX med en trippel kopp kaffe i handen är mina förväntningar därför ganska låga – och jag golvas därför dubbelt så mycket av det Emilíana och underbart orginella The Colorist Orchestra framför.
För det här är verkligen inga halvmesyr, trots att de bara framför en handfull låtar. Aarich Jespers och Kobe Proesmans har bildat The Colorist Orchestra för att, i egenskap av att vara klassiskt utbildade musiker med mycket bred kunskap, kunna bjuda in singer-songwriters och tolka om deras repertoar med okonventionella metoder. Det krumbuktar sig underbart mycket musikaliskt, än hit och än dit, och när de avrundar med en taktfast rytmisk version av hitten ”Jungle Drum” lyfter taket. Mycket snyggt jobbat en Airwaves-förmiddag!
Emilíana Torrini & The Colorist Orchestras officiella spelning äger rum samma kväll, på nationalteatern Þjóðleikhúsið som inte använts som Airwaves-venue på flera år. Även nu används den bara den här kvällen och trycket är högt. Jag får hjärtat i halsgropen när jag kommer springande för att se Benjamin Clementine över en timme innan han är planerad att gå på; redan då ringlar kön hela vägen förbi Arnarhóll. På något sätt lyckas jag efter lång väntan komma in och hittar till och med en tom stol i den intima salongen. Det var värt varje sekund ute i kylan.
Benjamin Clementine- Foto: Alexander Matukhno
Benjamin Clementine, sedan flera år en kultfigur i parisiska artistkrestar efter sitt halvdecennium som halvt hemlös gatumusiker i den franska huvudstaden, är tveklöst en av de starkaste och mest originella röster som just nu är aktiva. Men det är långt ifrån bara sången som gör den engelske poeten och kompositören så speciell; det är hela hans person, hela hans uppenbarelse. Den här kvällen har han lämnat pianot (”it’s in my pocket, can’t you see it?”), och rör sig i stället på bara fötter iklädd blåställ fram och tillbaka över hela scenen medan han i huvudsak framför låtar från nya albumet I Tell A Fly.
Piano och körsång ligger som backing tracks, medan Clementine har sällskap på scen av basist, trummis och fyra vita skyltdockor som agerar figurer i hans fascinerande sagor om förflyttning, flyktingar och migration. Inspirationskällorna är bland annat Isao Tomita och Erik Satie, men att precisera Clementine enbart där är missvisande. Det är förresten nästan omöjligt att precisera honom över huvud taget. Clementine är en av de där unika talangerna som tycks återuppfinna musik med sina helt egna spelregler; han blandar barock pop med avantgardistiska musikaldängor, inkarnerar bitvis David Bowie för att i nästa stund slå Radiohead på fingrarna. Jag uppmuntrar alla att gå och se detta unikum så fort som bara möjligt. Själv är jag emotionellt dränerad när sista ton avtar; sällan har jag sett något så storartat.
Aldous Harding. Foto: Sigurður Ástgeirsson
Det beror också på att jag precis innan Clementines föreställning suttit och gråtit till Aldous Hardings hjärtskärande folk-melodier i Fríkirkjan. Till skillnad från Clementine uppfinner inte Harding något nytt, hon går tveklöst i fotspår upptrampade av sådana som Kate Bush och Scott Walker. Men hennes närvaro och säregna röst som rör sig över stora register, är fullständigt förhäxande. Harding är rå, intensiv och teatralisk med ett kroppsspråk som bitvis får henne att se ut som besatt av demoner. Det menar hon sig också vara: det flesta av hennes sånger berör mental hälsa på olika vis. Den extraordinära sångerskan plutar med munnen, skjuter ut hakan, särar på benen i en gigantisk manspread under gitarren medan ögonen rullar upp och lämnar ensamma vitor som stirrar på oss medan hon sjunger. Mina tårar rinner när hon med sin skör poesi och stora talang beskriver förlorad kärlek och psykos. En väldigt vanlig folk-tradition, framförd på ett väldigt ovanligt sätt.
På vägen hem ger jag aYia en chans på Bíó Paradís. Men det är ärligt talat lite orättvist mot dem; deras svepande elektroniska landskap känns tomma och redan gjorda, särskilt efter en kväll med två så enorma personligheter. Jag somnar nästan i biosalongens mörker. Nog nu; dags att sätta punkt efter en av de bästa Airwaves-dagar jag någonsin haft.
