För ett år sedan släppte Thomas E. Frank solodebuten Tre månader och idag presenteras videon till titelspåret, inspirerad av religionens makt över människan, regisserad av Joan Manuel Urqulaga Valdes. HYMNs Daniel Andersson träffade Thomas och Joan för ett samtal om vänskap, tidigare samarbeten och framtiden – i centrum står nämnda video.
”Tre månader” är solodebutens längsta spår; inramningen präglas av akustisk folkpop – draperad i psykedeliska färger – där texten och musiken skapar en gåtfull och suggestiv atmosfär. Avslutningen mynnar ut i kaos och gitarrgnissel. Innan videoinspelningen lyssnade Joan igenom skivan och det var denna låt som gav starkast intryck.
Alla som läst religionshistoria vet att världen allt som oftast tros ha skapats ur oreda. I forntidens Babylonien, nuvarande Irak, förklarades livets uppkomst genom att skaparguden Marduk besegrade kaosdraken Tiamat. Tankarna kom att influera Antikens idévärld och liknande föreställningar om ont och gott spreds sedermera vidare till kristendomen.
Dagens kristendomen, oavsett katolicism eller protestantism, har med andra ord uråldriga traditioner och utifrån ett modernt synsätt kan ceremonierna/riterna upplevas som absurda. Detta faktum gestaltas på ett humoristiskt och kärleksfullt sätt i Joans ”Tre månader”-produktion, som utgår från upphovsmannens egna romersk-katolska uppväxt i Chile och Göteborg.
– Jag kom från Chile 1986 [född 1979] och är uppvuxen i en romersk-katolsk familj, min morfar var diakon i Chile. Jag växte upp med alla dessa traditionella föreställningar och det var helt naturligt för mig, men i tidiga tonåren började jag ifrågasätta saker och ting, förklarar Joan, men påpekar samtidigt att han har stor respekt för de som bibehållit sin tro.
Han fortsätter:
– Men jag har alltid fascinerats av traditioner och ceremonier, och hur någonting som egentligen är helt påhittat kan sätta en viss person högre än alla andra, konstaterar Joan och denna tanke ligger till grund för ”Tre månader”-videon.
Handlingen utspelar sig ett slutet rum, miljön är vardaglig och församlingens blickar är fästa mot den excentriske ”översteprästen”. Thomas har en undanskymd roll, men samtidigt central. Han får således symbolisera kärnan i Joans religionskritik.
”Min roll i videon var att agera likt ett spöke i rummet”
– Min roll i videon var att agera likt ett spöke i rummet. Ingen i församlingen ser mig eller reagerar på vad jag gör. Ändå följer skeendet i videon musiken och mig som representant för den. Likt en gud som ”inte finns”, men som ändå styr och påverkar människor i deras vardag.
Thomas, som växte upp i ett sekulärt hem, beskriver helt andra erfarenheter än Joan, men de möts i kritiken av organiserad religion. ”Falsk parad” – femte spåret på solodebuten – ställer sig exempelvis kritisk till religion. Thomas vill dock inte beskriva låten som religionskritisk.
– Jag skulle inte säga att ”Falsk parad” är direkt religionskritisk, den är däremot kritisk till hur religion använts och används i konflikter som ett verktyg att vända människor emot varandra, exempelvis i Sydafrika under Apartheidregimen, förklarar Thomas.
Thomas och Joan är samstämmiga i sitt resonemang och för att begripa videons tematik underlättar det att känna till bakgrunden och de tankar som ligger till grund för handlingen. Upphovsmakarna beskriver videon som ett beta test för den nya religionen; ceremonin, där offrandet av en vattenmelon står i centrum, kläs i extatiska former. Duons tredje samarbete, som initierades genom Den Stora Vilan-videon ”För långt ut” 2012, utgör ett intressant inlägg i frågan om religionens varande i modern tid.
* Thomas är en av Den Stora Vilans-grundare
Titta på premiären nedan och läs sedan resterande intervju.
Jag träffar Thomas och Joan på sistnämndes kontor i Linnéstaden, centrala Göteborg. Det råder dock viss förvirring innan jag hittar rätt dörr i trapphuset, men slutligen står jag framför överenskommen adress.
Det första som slår mig är att Joans okonstlade sätt och hans vänliga framtoning får en att känna sig välkomnad med detsamma; att träffas i en okänd miljö, där ena parten har sin vardag, kan ofta ge känslan av att kliva i en främmande värld. Nu ska det sägas att kontoret ligger i kung Oscar II:s forna residens, vilket skapar en speciell atmosfär i sig (Oscar Fredrik regerade mellan åren 1872-1907). Kungen ägde huset i ”hemlighet”, men i folkmun kallades byggnaden för kärleksnästet, en plats dit kungen kom med sina älskarinnor. Joan berättar med inlevelse:
– Det finns detaljer som är kvar sen Oscar II:s tid, säger Joan och pekar upp mot en vacker målning i taket. Och tittar man tvärs över gatan så går det att se en djävul på andra sidan, som grannen satte upp på fasaden för att visa vad han tyckte om kungens agerande [figuren finns fortfarande kvar och utgör ett historiskt minnesmärke över fejden som utspelade sig på Linnégatan i början av 1900-talet].
Joans förmåga att berätta en historia ligger med största säkerhet till grund för hans egna produktioner; till vardags arbetar han med reklam och vid sidan om detta spenderas otaliga timmar i filmstudion. Förra året visades kortfilmen MIR – En kort men komplicerad film om människan på Filmfestivalen i Göteborg.
Joan förklarar att arbetssätten skiljer sig på flera olika sätt och att det inte ställs lika mycket krav på dramaturgin i en musikvideo; han påpekar att det inte går att vara lika abstrakt vid en spelfilm, tittarna måste kunna greppa handlingen, förstå karaktärerna och det krävs mer berättande.
”Det är en viss frihet att jobba med musikvideor och Thomas är väldigt tillåtande”
– Det är en viss frihet att jobba med musikvideor och Thomas är väldigt tillåtande. Han litar på mig, skrattar Joan. Jag kan leva ut mina kreativa drömmar. Jag har dock märkt att jag måste känna något för att kunna jobba med musikvideor, låten måste beröra mig, annars är det ingen idé, jag kan inte tvinga fram något… När jag arbetar med reklam är det annorlunda, jag behöver inte vara lika personligt involverad.
Sedan Thomas och Joan inledde sitt samarbete med ”För långt ut” har sistnämnde fått en massa jobbförslag från olika band, men enligt Joan har det mer eller mindre aldrig känts rätt och förutom nämnda video, inkluderar CV:et Blues Pills retrodoftande ”High Class Woman” och Den Stora Vilans western-inspirerade ”När jag var på botten”. Andra samarbetet följde året därpå och det färdiga resultatet premiärvisades 2014.
Det första mötet mellan Thomas och Joan ägde rum på Jacob’s Cafe i Haga. Joan hade hört Den Stora Vilans debutalbum och ville komma i kontakt med någon av medlemmarna och det slutade med att de träffades för att diskutera ett eventuellt samarbete. Träffen ägde rum för fem år sedan och Joan minns att Thomas och Edvard Hernevik [gitarrist i Den Stora Vilan] förhöll sig avvaktande till hans idéer. Detta var även i samband med att Joan planerade sin första egna film.
– Jag hade länge sysslat med reklam och jobbat som animatör under lång tid. Jag var intresserad av att göra egna filmer och så hörde jag första plattan, blev tipsad av en kompis. Jag frågade runt litegrann om någon kände någon i bandet och det var en producent som jag jobbade med, Richard Bunke, som sa att han kände basisten lite, så det slutade med ett möte.
Är du ofta så här drivande, det är inte alla som stämmer träff med band som de gillar.
– Om man säger så här, jag är väldigt drivande när jag känner att jag har hittat någonting, sen kan det nästan vara tvärtom. Det är olika. I detta fall blev jag väldigt engagerad, men jag möttes med skepticism, berättar Joan och ler brett. Han tittar på Thomas.
”Och du kände en person på det stället och så fick jag lite förtroende”
– Vi hade som sagt aldrig träffats innan och så berättade jag om mina galna idéer: ”Det är en kille med en stol på ryggen och så är det en cylinder uppe i rymden och så ska det vara väldigt retrofuturistiskt. Och så åker de rymdskepp. Du och Edvard bara satt där, andades tungt, suckade. Ni måste ha tänkt att jag var galen. Men du frågade var jag jobbade och jag berättade om min gamla arbetsplats som gör mycket effekter och film. Och du kände en person på det stället och så fick jag lite förtroende.
– Ja, det kändes som att dessa grejer aldrig skulle gå att förverkliga, säger Thomas.
Joan övertygade medlemmarna i Den Stora Vilan och slutresultatet talar för sig själv; videon kan liknas vid ett rymdepos och präglas av ett fängslande bildspråk, och redan här går det att hitta Joans känsla för det absurda (som även präglar ”Tre månader”).
Det är lunchtid och vi bestämmer oss för att fortsätta samtalet på en närliggande restaurang. Vi hamnar på ett indiskt ställe på Andra Långgatan, i närheten av Järntorget.
Joan berättar att det endast krävdes två dagars inspelning, men att det tog ett halvår att färdigställa materialet. ”Tre månader” halverade inspelningstiden.
Vad är det som tar tid? Handlar det om perfektionism?
– På den tiden var det mycket osäkerhet, det var ju min första ordentliga större film. Och sen var det nån visuell effekt på varje bild, allt var tvunget att bearbetas, så att det skulle se ut som rymden och jag ville ha en speciell look. Vi filmade med en anamorfisk lins. Tanken var att återskapa gammal science fiction från Sovjet-eran, jag hade även Stanley Kubricks tidiga filmer i åtanke.
– Jag trodde att den retrofuturistiska sovjetiska sci-fi-miljön skulle passa väldigt bra med er musik och sen fick jag en låt som passade väldigt bra tematiskt.
Har processen varit annorlunda denna gång?
– Ja, lite annorlunda, svarar Joan. Den här produktionen satte vi ju ihop ganska snabbt, på tre veckor, och sen har filmen legat och marinerat väldigt länge.
– Så har det verkligen varit, inflikar Thomas.
– Vi pratade väldigt tidigt om att samarbeta, i samband med att du skulle släppa debuten. Jag lyssnade på hela skivan för att se vilken låt som fastnade. Det var så det började.
Joan förklarar att han tyckte sig höra latinamerikanska influenser, vilket fick honom att minnas sin barndom och kyrkan. Han skämtar om att låten fick honom att tänka på ”Guntanamera”, som skrevs av José Fernández Diaz redan 1929, men som tolkats otaliga gånger. Hur som helst spelade Joans pappa låten under sonens uppväxt.
Angående videons religiösa tema så återkopplar Joan till en ceremoni i den katolska mässan.
”Det här är kanske en person som dagen innan suttit och kollat på Time Team och bara gjort sin grej”
– I en katolsk mässa finns det ett moment där en vitklädd person med lång dräkt, oftast herre, går in väldigt fromt, nästan som lucia och sen vandrar han genom mittgången för att slutligen vända sig om för att möta sin församling. Och när man som jag börjat ifrågasätta väldigt mycket och har dessa kritiska tankar, så ser man saker och ting väldigt annorlunda. Det här är kanske en person som dagen innan suttit och kollat på Time Team och bara gjort sin grej. För den här ceremonin ska han höja upp sig själv och det blir något slags skådespel. Först tyckte jag att det var naturligt, men nu ser jag det som något extremt abstrakt och annorlunda mot hur jag uppfattar världen.
Berätta om själva videon.
– Videon utspelar sig i en samlingslokal och så är det någon religiös sammankomst, säger Thomas. Och även om den är absurd, så ville vi ha en allvarlig grundton, vi har inte haft som mål att förlöjliga. Traditionell religion har ju också element som kan verka absurda utifrån ett modernt synsätt… Vin som blir kristi blod och så vidare.
– Ja, och grundtanken var egentligen att se hur det skulle se ut om vi skapade en helt ny religion. Och se hur en sån ceremoni kommer till. Som man ser i videon så är det väldigt många olika delar. En ceremoni har ju olika moment och min tanke var att nån gång måste man testa sig fram: ”Den här saken funkar inte, men vi ska kanske byta ut den mot detta. Symboliskt får den plats i ceremonin, men den är alldeles för opraktisk att ha… Kan vi göra något annat i stället?”. Det handlar helt enkelt om att brainstorma fram en ceremoni som den skulle se ut nu.
Joan förtydligar att han inte står för sanningen och att han endast representerar sin egen bubbla.
Om en bara ser videon är det lätt att förstå den bakomliggande grundidén?
– Det krävs nog lite av tittaren, konstaterar Thomas.
”Egentligen är alla tolkningar av filmen korrekt”
– Jag tror att den första bilden som man får är att detta är en sekt och de är inget fel i det. Egentligen är alla tolkningar av filmen korrekt.
Den mexikanske bildkonstnären Lucio González har på ett snyggt sätt skapat ett uttryck som förstärker och legitimerar Thomas och Joans nya religion; han har i likhet med Joan tagit inspiration från sin egen bakgrund och det har resulterat i en färgglad framställning. Denna mix av traditioner ligger även i linje med världens övriga samfund, som alla bygger på synkretism, det vill säga religionsblandning.
Thomas förtydligar att Lucio använde hans glasögon för att få fram den nya religionens symbolik med de två cirklarna som återkommer i allt. Det finns mer för ögat än vad som först verkar vara fallet.
Var har ni filmat?
– Vi letade efter en föreningslokal, jag ville inte att det skulle vara en kapellplats, förklarar Joan. Det ska kännas som att församlingen hyr lokalen, att de inte har så mycket pengar och att de nöjer sig med att använda föreningslokalen. Vi letade lite över allt… Vi var i Kåltorp och kollade på en lokal.
– Men så fanns min hyresgästlokal, poängterar Thomas. Hyresgästföreningen där jag bodde, så vi körde på den.
– Konstigt nog så var det där jag växte upp, min gamla fritidsgård.
Thomas och Joan berättar att inspelningen var rolig och att de bjöd in många vänner som skådespelare.
Hade ni problem att hitta folk?
– Inte jättesvårt, några som vi ville ha med kunde inte, de jobbade eller liknande, minns Thomas.
– Jag tror att vi blev femton pers, inflikar Joan. Det hade nog blivit svårare för fem år sen, då hade det nog varit mer problematiskt att hitta folk. Jag har märkt, att ju mer man gör, desto lättare är det att få folk intresserade. Det här kan bli bra, den kommer att visas och hålla en viss nivå.
Joans legitimitet bygger bland annat på Den Stora Vilans-produktioner, men det är kortfilmerna som på allvar gjort honom till ett respekterat namn. Joan har exempelvis regisserat en kortfilm baserad på spelet Numenéra, som ges ut av Monte Cook Games och bakom detta företag döljer sig speltillverkaren med samma namn – ett av Monte Cooks mest kända projekt är megasuccén Dungeons & Dragons. Joans film döptes till Numenéra: STRAND. Han påpekar emellertid att filmframgångar till stor del beror på den första Den Stora Vilan-videon, som visade hans potential och dramaturgiska förmåga.
Nu är inte Joan den ende etablerade filmaren i sammanhanget; fotografen Conny Fridh – medlem i insomnade David & The Citizens – bidrar också med sin kunskap och han har bland annat gjort Kim – den skalliga primadonnan och Laleh-filmen. Och Backa teatern-skådespelaren Nemanja Stojanovic, som även spelar i MIR, glänser i huvudrollen.
– Jag ville ha någon som kunde bära upp den emotionella huvudtråden, som kunde agera på ett bra sätt, förklarar Joan. Men i övrigt castade vi vänner och personer som såg intressanta ut.
Thomas själv håller dock låg profil och det skiljer denna produktion från ”När jag var på botten”-videon, där han är mer agerande och involverad i handlingen. Det var Joan som uppmanade Den Stora Vilan-medlemmarna att visa sina skådespelartalanger och upplägget kontrasterar föregångaren ”För långt ut”, med Dieter Schöön i huvudrollen (sistnämnde producerade även bandets debutalbum).
Thomas, hur upplever du rollen som skådespelare, att som musiker sättas i ett visuellt sammanhang?
– ”När jag var på botten”-insatsen var en ganska fysisk scen och det är lättare än att inte göra någonting framför kameran, ”var bara dig själv, liksom”. I nya är det inte så mycket skådespelande, jag är som sagt mest med i bakgrunden.
– Vi placerade dig på olika plaster i lokalen, ler Joan.
Är du själv intresserad av film?
– Jag kollar mycket på film, är även med i ett filmsällskap som har en bio i Sandarna, svarar Thomas. Vad har jag sett det senaste? Det var nog Born In Flames från 1983, en feministisk framtidsvision. Men vi ser mycket olika filmer… Det är en som är väldigt drivande och köper in väldigt mycket udda och klassiska filmer.
Thomas berättar att han studerat filmmusik på universitet och läst en kurs i ljudläggning. Han talar även varmt om den tyska expressionismen.
”Det ger mer att filma på vårt sätt än att bara filma när jag spelar en låt”
Vad är det som gör att ert samarbeta fungerar så bra? Vid det här laget har jag förstått att ni har mycket gemensamt, filmintresset är bara ett exempel.
– Jag gillar mötet: jag gör musik och du filmen. Vad blir det tillsammans? Det ger mer att filma på vårt sätt än att bara filma när jag spelar en låt.
– Och sen är det förtroendet som vi redan varit inne på. Förtroendet från Thomas sida, det ger mig något slags lugn, att kunna sväva iväg. Jag behöver inte oroa mig för vad folk ska tycka, det är så nära som jag kommer ett rent uttryck. Sen har vi hittat varandra i Silvio Rodríguez, skrattar Joan.
Jag kan inte låta bli att fråga Thomas om det kommer att finnas plats för några latinamerikanska influenser på kommande skivan, men han är fåordig. ”Tre månader”-videon beskrivs i alla fall som ett bokslut – nu blickar båda framåt.
– Det finns en hel del färdig musik. Jag har dock inte känt mig redo att göra något nytt, jag har även velat få till ett band så att jag kan framföra musiken live. Det känns väldigt viktigt just nu.
Joan, vad ska du göra fram över?
– Efter videon blir det lite större projekt, bland annat filmen ZEO, som jag gör tillsammans med Ramtin Parvaneh. Målsättningen är att skildra flyktingsituationen i Sverige, men jag gör det i en fiktiv värld. Utgångspunkten är lättsmält science fiction och fantasy.
