Kælan Mikla. Foto: Rúnar Sigurður Sigurðsson
HYMN:s Linda Iliste rapporterar från dag två av den artonde Iceland Airwaves-festivalen.
På onsdagen går många upp tidigt för att se Ásgeir på Grund dvalar og hjúkrunarheimili, tillsammans med en härligt mixad publik av såväl små barn som pensionärer. Min egen dag går i betydligt långsammare mak. En ytterligare Airwaves-lärdom: gå inte ut för hårt, för tidigt. Energidepåerna ska räcka hela vägen till söndagens monster-efterfester, varför jag inte börjar scen-hoppa förrän klockan 15 då Kælan Mikla fyller Bíó Paradís med sin brutala punk-synth. Som en slags riot grrrls för millenials med stänk av isländsk urkraft, är deras liveframträdande som att bevittna en feministisk ritual. Den lämnar en huttrande, men djupt lycklig.
Brutalt är det även med Hatari som efter att i fjol ha tagit Airwaves-publiken med storm och sedermera utnämnts till 2016 års bästa liveband av lokala nöjestidningen The Reykjavik Grapevine, nu är något av den stora snackisen. De beskrivs ofta som Islands svar på Rammstein, men ligger egentligen närmre ett band som KMFDM i sin politiska ilska som genomsyrar varje elakt EBM-beat. Iklädda cybergotiska utstyrslar sparkar Klemens Hannigan, Matthías Tryggvi Haraldson och Einar Stéfansson hårt uppåt från KEX:s scen, flera feta kängor delas ut till kapitalism, neo-liberalism och ”the relentless scam we call everyday life” som de uttrycker det medan videoinstallationer pulserar av inälvor, FN-möten och skyskrapor. Och i hemlandet går Hatari hem i så vitt skilda kretsar som från black metal-fans till technonördar till trendkänsliga hipsters; så jävla svängig är deras metal-disco-goth-punk. Superbra rent musikaliskt är det visserligen inte alltid, det tenderar bli lite repetitivt. Men bara lite – och det är en väldigt häftig och mycket dansant upplevelse som inte bör missas.
Halldór Eldjárn. Foto: Ómar Smith
På väg ut får jag sms från en god vän som låter hälsa att han strax ska spela tillsammans med Dísa Jakobs på Iðnó och undrar om jag har lust att titta förbi. Ett perfekt exempel på när spontaniteten får Airwaves att glittra; för jag kommer dit mest för att se sagda vän spela trollbindande fiol, men stannar för att Dísa visar sig ha en väldigt stark röst som bärs av mörka beats. Bitvis lyfter det till drömska crescendon ackompanjerat av hypnotiska visuella detaljer. Bra!
Sedan styrs kosan till Húrra, en av mina favoritklubbar i Reykjavik som under Airwaves ofta står värd för de galnaste akterna. Jag kommer för det förstnämnda i form av trummisen Halldór Eldjárn som är mest känd för att ha bildat partypärlan Sykur. I eget namn blir Halldórs kunskaper som datoringenjör extra tydliga i form av de robot-instrument han byggt och uppträder med. Själv sitter han som vanligt bakom trummorna, men med på scen är även kollaboratören Stefán Finnbogason som spelar mjuk, melankolisk synth. Resultatet är alldeles unikt: en varm och böljande elektronisk matta som galopperar framåt i dansanta ryck där människa och maskin blir ett.
Högni. Foto: Florian Trykowski
Sorgligt nog blir jag besviken på Högnis framträdande på Gamla Bíó. Han har fin magnetism, men i den musik han nu skapar under eget namn känns det tyvärr allt som oftast som om ingenting händer. ”Det är för att det saknas ackordprogression,” påpekar mitt sällskap som själva är musiker. Och ja, det är där låt-skon klämmer för mig. Högnis underbara röst kommer inte till sin rätt när den bara bärs av surrande ljudmattor, utan mål. Det funkar i en låt, inte sex på raken. Vi ger upp och går och dricker öl i stället. Även det en viktig festivalsyssla!
