Converge är ett sånt där band som varit rätt befriade från dåliga recensioner. Både vad gäller skivor och livespelningar. Det beror med största sannolikhet på att de inte släppt ifrån sig några dåliga album och sällan gör dåliga spelningar. Fullt logiskt.
The Dusk In Us är inte heller den en dålig skiva. Men det finns ett problem med albumet. Det låter precis som Converge alltid gör. Man vet liksom vad man får när man slår på en Convergeskiva och i mina öron spelar det ofta ingen roll vilket album man lyssnar på.
Varje skiva har haft några lysande spår; som ”To the Lions” från No Heroes; ”Dark Horse” från Axe To Fall samt ”Aimless Arrow” och fantastiska semi-balladen ”Coral Blue” från skivan Aimless Arrow. På The Dusk In Us är det inledande ”A Single Tear” och schizofrena ”Arkhipov Calm” som sticker ut i mina öron.
Det är fortfarande samma gamla ”no bullshit” och ”none fucks given” renspunk-HC-Converge, utan onödigt krångel, som skrivit och spelat in låtarna – och det hörs. På sina ställen lyser det en förändring igenom, som att ljudbilden på The Dusk In Us är betydligt cleanare och mindre mosig än tidigare. Det går liksom att på förhand räkna ut att låtarna i största allmänhet är i gammalt format, och att det här och där kommer några spår som sticker ut.
Hur det här omdömet än må låta är det verkligen inte en dålig skiva. Jag kommer att återkomma till den här precis som att jag pendlat mellan de gamla plattorna. Jacob Bannons poetiska ropskrikande låter precis lika underbart desperat som vanligt. Ben Kollers yviga trummande och Kurt Ballous tapping-riffande finns också på plats i vanlig ordning.
Det är på något sätt i vilken ordning Converge sätter ihop det som de redan har som gör det spännande när det kommer en ny skiva från bandet. Den här gången sviker de inte heller. De tillfilade pusselbitarna, för att de ska få en annan passform, sitter på plats den här gången också.
[Epitaph, 3 november]
