Linda Ilistes första rapport från årets Iceland Airwaves som är inne på sitt artonde år.
Iceland Airwaves, hej! Det är så underbart att se dig igen, för min del för sjunde gången på nio år. Det gör mig knappast till veteran, festivalen har pågått sedan 1999 och är internationellt uppskattad som en av världens allra främsta showcasehappenings, men jag har åtminstone lärt mig en del viktiga lärdomar. Som att inget botar en huvudvärksdåsig dagen efter lika väl som heta källor, ångbastu och isvak. Eller som att alltid komma i tid till de minsta och mest populära lokalerna, ibland en hel timme i förväg.
Men jag har också lärt mig att få upplevelser är så magiska som de är som är alldeles spontana, varför det inte är någon mening att gråta över spilld mjölk när man inte kommer in. För låt oss lägga korten på bordet: Airwaves har en rad olika lokaler i en rad olika storlek utanför vilka det bildas många, långa köar som ibland inte rör på sig alls. Du kommer garanterat att missa minst en spelning med det där bandet som du bara var tvuuuungen att se. Fast vad ljuvligt det då är att kunna springa vidare någon annanstans, och bli alldeles knockad av en artist man kanske inte ens hört talas om tidigare.
I vanlig ordning börjar inte festivalen officiellt förrän på onsdagen, vilket i år infaller den 1 november. Men i vanlig ordning har band uppträtt på diverse off-venues i nästan en hel vecka redan. Mitt eget första stopp är den off-venue som blivit så omtyckt att den nästan anses vara officiell, KEX Hostel. Här har Seattle-baserade radiostationen KEXP sänt live de senaste sju åren, ofta med akter som är väldigt mycket i ropet. 2017 är ingen skillnad och först ut är Bangoura Band från Reykjavíkförorten Kópavogur. De tiotalet medlemmarna under ledning av Herr Bangoura själv lyckas vara både nordiska och afrikanska på samma gång. Gungigt blås och trummor driver på en härlig fest, välkomnande olik all ”glaciärelektronika” Airwaves för det mesta ljuder av. Jag har svårt att tänka mig en bättre start, inte minst för att det här är en så total överraskning för mig.
Men snäppet bättre är efterföljande Kiasmos, som med anledning av att de bara gör denna enda off-venue-spelning är ett måste. Det är något med denna technoakt som gör mig alldeles, alldeles svag i knäna. Självklart är det Ólafur Arnalds pianoslingor som svävar ovan Janus Rasmussens elektroniska plattform. Men det är så mycket mer. Det är deras iskalla fingertoppskänsla för melodier och rytmer. Deras magiska ljudväggar som lyckas vara både stenhårt brutala och bräckliga som glas på samma gång. Och det är givetvis deras egen glädje; hoppandet, hurrandet och headbangandet bakom syntharna och rattarna som är lika intensivt som vår publikdans. Och publik är det gott om, trängseln märks långt innan killarna går på. Det är härligt, svettigt och ystert. Kiasmos, min kärlek har varit stor länge och den bara växer och växer.
På tal om ”i vanlig ordning”. År 2017 är året Iceland Airwaves återvänder till sina rötter. Inte hela vägen till den där flyghangaren i slutet av 1990-talet, men nästan. Harpa, något av Airwaves hjärta sedan konserthuset invigdes 2011, har strukits som lokal förutom för att husera tre särskilda föreställningar som kräver extra biljett utöver armbandet – Islands symfoniorkester, Ásgeir och Fleet Foxes. Undertecknad tillhör dem som applåderar det här beslutet. Trots sina fördelar har Harpa förskjutit Airwaves från att vara ett intimt arrangemang med störst fokus på inhemska akter vilka får Downtowns färgstarka mini-scener att explodera av säregna liveögonblick, till att bli en mer traditionell musikfestival med internationella dragplåster som spelar för stora folkmassor. Nu återuppstår den sprakande magin. I år har även tusentals färre biljetter släppts, en hel del konserter hålls i
landets näst största stad Akureyri och det råder överlag betydligt färre frills än förr. Man har till och med skalat ner på antalet off-venues med hela 30 procent. Igen: samtliga goda beslut. Säger jag åtminstone så här på morgonen dag två; jag ber om att få återkomma när det är över…
Innan dess ligger dock fem fantastiska festivaldagar. Jag ser fram emot att bli golvad, glad och överraskad. Iceland Airwaves, hit me with your best shot!
