The Hanged Man: ”Vi skulle bli tajtare än latexbrallor”

Rebecka Rolfart aka The Hanged Man har sedan debutalbumet Of Blood Is Full – släpptes på nystartade Dubious Records i september – turnerat otaliga mil: både solo och tillsammans med Shout Out Louds. Och till helgen gästar Rolfart Fritz’s Corners avskedsfest på Kägelbanan i hemstaden Stockholm.

Rebecka Rolfart fyllde nyligen 29 år (13 oktober). Jag har ingen aning om hon känner sig stressad av att närma sig 30-strecket, men magkänslan, efter att ha ha samtalat i en timme, säger att Rebecka är mer än nöjd med tillvaron för tillfället – det får bli min kvalificerade killgissning.

För att sammanfatta: debutalbumet har fått fina recensioner, musiken har tillkommit utan kompromisser – till skillnad från åren med Those Dancing Days och Vulkano – och The Hanged Man är ett efterfrågat namn på landets klubbscener. Plustecknen är många. Och med tanke på att Rebecka andas och lever musik, är det omöjligt att inte glädjas över framgången.

Slumpen att 29-årsdagen tillbringades på scen, i den tyska miljonstaden Hamburg, måste ha varit positivt i alla bemärkelser (en perfekt födelsedagspresent). Själv beskriver Rebecka den nyss avslutade Shout Out Louds-turnén som mycket lyckosam.

”Det kändes som de hade öronen i beredskap och det var jätteroligt att visa upp The Hanged Man”

– Det var fantastiskt! Det var så roligt att följa med dem på turné. Jag har verkligen saknat att spela i Tyskland, Österrike och Schweiz, där publiken är peppad och på plats lagom till förbandet. Det kändes som de hade öronen i beredskap och det var jätteroligt att visa upp The Hanged Man. Hela turnésällskapet var också så härligt, inte en sur min på två veckor.

Nämnda Hamburg-spelning ägde rum i bunkerklubben Uebel & Gefärlich, inhyst i en gigantisk betongbyggnad som för tankarna till ett ogenomträngligt fort, och denna inramning känns som skräddarsydd för The Hanged Mans mardrömslika uttryck. Ända sedan 2012 års debut-EP First Quarter Moon har Rebecka skapat suggestiv musik, fångat en ljudbild som emellanåt motsvarar ett bottenlöst slukhål och där texterna behandlar livets förrädiska sidor. Djävulen hånler i mjugg.

När jag frågar om ett speciellt minne från Europaturnén faller valet på en händelse som inträffade i samband med München-konserten fyra dagar tidigare.

– Det kryllade av roliga händelser men det som gjorde starkast intryck var när vi tog en promenad i München och hörde musik som ekade mellan väggarna. Först trodde vi att det var en stråkorkester  men så hittade vi till sist en man som spelade dragspel som att det vore en del av honom själv. Vi stod som förhäxade och bara grät på insidan, det var så vackert!

När du är ute och spelar, som med Shout Out Louds, händer det att människor känner igen dig från Those Dancing Days-åren?

– Ja, det börjar dyka upp nu när vi spelar så mycket. Folk kommer fram och säger hej och tackar för förr. Jag har fortfarande samma gitarr som då, så för ett tag sen var det en person som kände igen gitarren.

Those Dancing Days var aktiva mellan åren 2005 och 2011. Bandets självbetitlade debut-EP från 2007 blev en stor framgång och singeln ”Hitten” spelades överallt. Och med tanke på att just Shout Out Louds var en avgörande orsak till gruppens bildande har gamla minnen växts till liv. Rebecka berättar med nostalgi och glädje om de första åren.

– Herregud, det är över tio år sen. Det var i samband med en Shout Out Louds-spelning på Hultsfred sommaren 2005 som fröet till Those Dancing Days föddes. Vi inspirerades att göra lika glad musik.

Rebecka berättar att Those Dancing Days första låt var en cover på ”100°” från Shout Out Louds debutalbum Howl Howl Gaff Gaff.

– Vi ville göra en cover på ”Please Please Please”, men den hade för svåra ackord, minns Rebecka och tillägger att de första åren var mycket lärorika.

Det är imponerande att ta del av allt som Rebecka hunnit med sedan debutåren; hon har varit verksam i en mängd olika konstellationer och samarbetat med otaliga artister. Vid sidan om de egna projekten har Rebecka synts tillsammans med bland annat El Perro Del Mar, Taxi Taxi, Lucern Raze och Moon City Boys.

 

Det senaste året har Rebecka tillbringat mest i Stockholm, men perioden efter albumreleasen har varit minst sagt hektisk. Under hösten har hon gjort två spelningar på Pustervik i Göteborg, turnerat med Shout Out Louds, spelat solo i städer som Malmö, Växjö och Östersund. Och framöver supportar The Hanged Man både Johnossi och Pale Honey. Själv beskriver hon det som en mjukstart och chans att visa upp det nya materialet.

Du har gjort en massa gig på sistone. Börjar du inte blir trött? Eller är rock’n’roll-livet fortfarande på topp?

– Det är underbart! Jag älskar att vara på turné och speciellt med The Hanged Man. Vi kan ha världens längsta dagar, upp i ottan och köra hundra mil men ändå är det så god stämning. Vi kan stanna en timme på en bensinmack för att prova fula solgalsögon eller hänga i Docksta i fyra timmar som vi gjorde efter en spelning på vägen hem.

– Att spela mycket live är den bästa utvecklingen för ett band, så jag hoppas att vi får spela ännu mer i framtiden. Tänk att få åka på typ folkparksturné och spela varje vecka – vi skulle bli tajtare än latexbrallor! Mer livemusik åt folket och banden.

Allra närmast väntar en spelning på Fritz’s Corners avskedsfest – efter 20 år väljer arrangörerna att stiga åt sidan. Avskedet är uppdelat i två klubbkvällar, där The Hanged Man spelar tillsammans med ShitKid, Hell On Wheels och Slugbait under morgondagen. Lördagskvällen gästas av Fresh & Onlys, Bring Me The Fucking Riot…Man, Hey Elbow och The Presolar Sands.

”Så första låten vi rev av var så mycket dist att en i bandet kissade på sig av skratt”

Har du hängt mycket på Fritz’s Corners klubbar?

– Ja, verkligen! Från att jag var 18 år har jag både spelat på och besökt en massa spelningar som de anordnat. Minns en gång när vi spelade på deras klubb på Kulturhaket för hundra år sen och det var flera band som skulle dela backline, jag var en liten fågelunge på den tiden och hade inte kollat inställningarna på förstärkaren när det var vår tur att spela… Så första låten vi rev av var så mycket dist att en i bandet kissade på sig av skratt.

– Men åh fy, det är så sorgligt att det läggs ner. Stockholm gräver sin egen grav med alla spelställen som försvinner och grannar som flyttar in och klagar på volymen. Det kommer att bli en spökstad om kulturlivet ska behöva ta så mycket stryk som det gör nu. Jag hoppas att någon tar över stafettpinnen efter Fritz’s Corner, att det satsas mer pengar på livemusik och att det öppnar fler lättillgängliga spelställen än att de stängs. Och att alla bostadsrättsinnehavare köper bättre öronproppar, om de ändå ska köpa så dyra lägenheter på hippa adresser.

The Hanged Man i Växjö. Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

The Hanged Man i Växjö. Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto

Även om Rebecka är mer än nöjd med livet just nu, är det inte så länge sedan hon blev tvungen att pausa för att ens bli klar med debutskivan. Ett album som tog form på Gotland 2015. Rebecka tackade bland annat nej till att medverka i tv-programmet Ebbots Ark, där Ebbot Lundberg gästades av olika musiker och kändisar för att både prata om sig själva och tolka andras låtar. Rebecka har lärt känna The Soundtrack Of Our Lives-sångaren genom att hon varit en del i hans kompband The Indigo Children (tillsammans med medlemmarna i psychpopbandet The Side Effects).

”Jag blev så nervös av att synas i TV att jag tackade nej”

– Jag blev så nervös av att synas i TV att jag tackade nej, skrattar Rebecka. Men nu ångrar jag mig litegrann, de verkar ha haft det så mysigt. Tiden räckte inte till och tajmningen rimmade illa med debuten.

Rebecka har dock fått sin beskärda del av västkusten genom att turnera med Ebbot och hon ser havet som en stor inspirationskälla.

– Många band från Göteborg vekar ha inspirerats av havet… Och för egen del har naturen också en speciell plats.

När Rebecka pratar om naturen lyser hon upp och romantiken [en idérörelse som uppstod i slutet av 1700-talet] med sina omvälvande känslor och tankegångar om den besjälade naturen kommer på tal. Gotland nämns återigen.

– Jag satt ensam i en stuga i en vecka och bara tog in omgivningen.

Den rätta känslan hade dock svårt att infinna sig och allt drog ut på tiden – en ovan upplevelse.

– Det blev mest fraser och låtskisser. Sen började vi repa med bandet, så att musiken började ta form. Men det tog väldigt lång tid att skriva och det var något helt nytt. Innan har allt bara flutit på, skapandet har fungerat som en slags reningsprocess. Det kan ha berott på att jag har varit ganska lycklig den senaste tiden. Men jag vet att jag har det svarta inom mig, det gäller bara att hitta in, hitta det mörka.

Debutalbumet Of Blood Is Full är som att ta del av någons mardrömmar och det var till drömmarna som Rebecka vände sig när inspirationen uteblev. Hon förklarar att psyket och dess hemligheter intresserat under många år, långt innan The Hanged Man blev verklighet.

– Jag försöker hitta bilderna som känns på insidan… Jag började ta vara på bilder som jag fick i drömmar. Ett talande exempel är singeln ”A Heart Is A Stone”.

– Jag stod på utsidan av ett fönster och såg mig själv gråta vid ett memory som jag hade som liten. Och så började jag spåna på det.

”Mitt favoritintresse är att sova och drömma, det kan vara så jävla flummigt”

– Mitt favoritintresse är att sova och drömma, det kan vara så jävla flummigt. När man drömt något på natten och så ser man det på dagen. Det kan inte bli mer fängslande. Drömde om en räv och så såg jag en död räv på dagen.

Det är minst sagt fängslande att lyssna på Rebecka och hon berättar med en inlevelse som får den mest excentriske psykoanalytikern att verka vardaglig.

Rebecka fortsätter samtalet med att prata om debutalbumets öppningsspår ”Blåkulla”. Hon spärrar ögonen i mig (det är åtminstone min känsla).

– Bakgrunden till ”Blåkulla” är att jag drömde att någon satte sig vid mig. Jag skulle precis vakna, då hörde jag fotsteg i lägenheten och så kände jag att någon satte sig bredvid mig, ”vad gör du här mamma, det är inte möjligt”. Jag försökte boxa bort henne, sen var det någon som tryckte ner mig i sängen så att jag inte kunde röra mig. Och detta hände igen när jag skulle somna natten därpå.

Hon fortsätter:

– Plötsligt tryckte någon ner mig i ryggen, ”nej, nu händer det igen”, säger Rebecka och gestikulerar med stora rörelser. Det började tjuta i öronen, det var riktigt läskigt. Då började jag googla spökförlamning, kom vidare till sömnterapi. Det finns gamla historier om maran som kom och red på en under natten, en läskig djävul som satt på någon. Och detta resulterade i ”Blåkulla”.

Utifrån ovanstående framställning är det inte undra på att Of Blood Is Full präglas av en mardrömslik känsla och bakgrunden blir inte mindre ryslig med vetskapen om att skivan färdigställdes i ett gammalt hus i Italien. Jag rekommenderar alla att lyssna på The Hanged Man med öppet sinne – tänk på att maran är högst verklig och att den spöklika visslingen som inleder skivan är starten på en omtumlande resa in i det undermedvetna. Det är fullt möjligt att Rebeckas värld är en reflektion av den andra sidan.