Unge Ferrari har släppt en ny EP och den har gått på repeat i mina hörlurar under de senaste dagarna. Jag upptäckte först Ferrari när jag för några år sedan levde ungmölivet i Oslo, och sedan dess har jag haft en förkärlek för den norska hiphop/RnB-scenen. Han var då fortfarande en okänd spelare utanför Norge, men har nu fått allt mer uppmärksamhet i Sverige tack vare samarbeten med musiker som Silvana Imam, Leslie Tay och Cherrie.
Den nya releasen är som en serenad till kärleken med inslag av klagosång. Första spåret inleds med att Unge Ferrari flatline:ar i unison med frasen “Romeo Må Dø”, som också är titeln på EP:n. I eko hör vi “Jeg vet ikke hvem du er lenger. Romeo må dø” I all oklarhet uppfattas det som en inneboende identitetskris och det är en bra introduktion till det som komma skall. Konnotationerna på EP:n är i enlighet med den bild av sig själv han skapat genom åren, som en självplågande fuckboy med samvetskval.
Ljudbilden ligger nära det som Ferrari tillsammans med norska artisten Tomine Harket släppte 2016. Jag hade väntat mig en mer elektronisk och aggressiv framtoning i likhet med singeln “Hologram” som släpptes nyligen, så det var förvånande att soundet snarare låg närmare slätstruken RnB.
Flertal av spåren har en melankolisk vibe, “Hjerteløs” tillhör en av dem. Vi hör här en uppgiven Ferrari som anspelar på apati. Det är ett återkommande tema i merparten av hans låtar att det finns en känsla av att han inte är delaktig i att kontrollera det som händer honom, att han inte är delaktig i de val han gör – vilket adderar till hans fuckboy-image.
I “Venstre”, där han samarbetat med den danska artisten Medina, beskriver han hur förhållanden kan gå i cirklar och hopplösheten i att försöka förändra saker bara för att sluta på samma ställe där allt började. Min favorit, “Født På En Øy”, producerad av svensken Vinter, känns som det mest själfulla spåret på EP:n och skänker vackra melodier och eftertanke. Rösten är genuin och vi leds till en plats som demonstrerar känslan av att bli sedd för den en är av en annan människa.
För att sammanfatta ger Ferrari en ocean av kärlek, samvetskval och förvirrat känsloliv. Vi slipper vi de flesta slentrianmässiga repliker och drops som florerar och används flitigt av diverse hiphop/RnB-artister idag. Texterna är överlag mycket personliga, tagna från Ferraris egna erfarenheter. I vissa sekvenser undrar jag dock om han driver med sig själv eller menar allvar. Kanske gör han det själv också?
[Nora Collective, 27 oktober]
