Han är en sån där uppstickare. En artist som USA gärna kommer vilja räkna till sitt kulturarv i framtiden, men som egentligen kommer från Kanada. Lite som de där andra stora kanadensarna som vi gärna förknippar med redig amerikansk roots-musik. Typ The Band och Neil Young.
Hans namn är Daniel Romano och om jag ska vara helt ärlig är det rätt knepigt att placera honom. Han har spelat trummor i indieband, släppt en renodlad country-platta med ett omslag som ser ut som valfritt sextiotalsalbum signerat Buck Owens, men låter lite som något Gram Parsons kunde gjort – och nu senast kom en Bob Dylan-inspirerad och tillika vääldigt bra platta vid namn Modern Pleasures.
Jag visste helt enkelt inte exakt vad jag skulle förvänta mig när jag ställde mig på Debaser Strand för att se hans Stockholms-gig. Jag visste i alla fall att jag inte räknade med en smattrande dubbelkagge, men det var precis vad jag fick.
Hans turnébands trumsektion består av ett ordentligt bestyckat trumset med dubbla kaggar, cymbaler till höger och vänster samt en gedigen samling pukor. Att trummisen ser ut som en bortglömd Gallagher-brorsa med aggression att ta ut på trummorna gör upplevelsen knappast sämre.
Romano blandar friskt och musik från både nya och gamla album dyker upp. Däribland countryballaden ”A New Love (Can Be Found)”, spåret ”Roya” från senaste plattan och en liten mashup innehållande The Who-klassikern ”My Generation” kläms också in. Allt uppbackat med en ordentlig ljudvolym och ett framträdande som skriker rock ’n’ roll-band. Inte riktigt vad jag förväntat mig, men ändå en härlig upplevelse.
Problemet med Romanos senaste platta är att den har en väldigt bred ljudbild med många olika inslag, vilket är svårt att genomföra live med en utrustning som ser ut att vara hämtad från förrådet med kvarglömda grejer från Woodstock 69. Intet sagt att den utrustningen är dålig. Jag är 100% för att vara konservativ och inte röra en gitarr tillverkad efter 59, men den har sina begränsningar vad gäller sound.
Men fördelen är väl å andra sidan att den typen av grejer är som gjorda att rocka med, vilket Romano och hans band gör. Hans musik får ett annat sound, men det är inte alltid något dåligt. Plattan är ju inspelad och vill jag höra den kan jag också lyssna på den och strunta i live-framträdanden.
Tilläggas bör väl att Daniel Romano kvällen till ära spelade på en gitarr från det kanadensiska företaget Frank Brothers. De tillverkar nya gitarrer, vilket gör att mitt statement gällande år 1959 inte riktigt stämmer. Men de har en riktig retrovibe, är mycket snygga och har en prislapp på sisådär 750 öl räknat på Debaser-priset 60 kronor. Rimligt.
