“Vi kommer ständigt överraska oss själva och vår publik” berättade göteborgsbandet Still ill när HYMN intervjuade dem i somras i samband med deras miniturné. De beskrev sig också som ett oberäkneligt band. Nu har debutplattan kommit och den är både oberäknelig och överraskande.
För det första är låtordningen på skivan snyggt ihopsatt och öppnas med låten ”Still”. Därefter följer nio låtar som alla börjar på ordet Still och sista spåret heter just “Still ill”. Det ger en känsla av en början och ett slut. Som att plattan lever sitt egna liv på något sätt och att låtarna blir milstolparna.
Inget känns som slentrian på den här skivan och i varje låt vilar en tyngd samtidigt som punknerven energiskt drar genom dem. Spåren sticker iväg och går egentligen så långt de kan gå i sin riktning. Och när jag tror att jag funderat ut hur en låt byggts upp, så dyker det upp något som vänder allt upp och ner igen. Ett tempo, en gitarr, en varierad melodi. I vissa öron kan det säkert tyckas irriterande och jobbigt, men jag tycker ändå inte att det blir spretigt eller osammanhängande. Tvärtom. Det är just det som är grejen med Stil ill och jag köper det.
För det andra tänker jag liveband när jag hör skivan. Nu har jag aldrig sett bandet live, men jag ser en scen på en liten, svettig och lagom skitig rockklubb framför mig. Något som liknar The Garage i Highbury, London. Eller kanske The Roxy i Prag. Där energin från plattan komprimeras och ramas in. Här i Stockholm kan denna scen finnas i källaren på Cantina Real på Söder, där bandet också spelar nu på torsdag. Efter att ha lyssnat på plattan kan jag inte tänka mig något annat än en fet, oberäknelig överraskning där med.
[Egen utgivning, 21 oktober]
