Jag tänkte utsätta mig själv för en utmaning och se om jag kan skriva den här recensionen under lika kort tid som Massgravs nya skiva Stockholm Rockers utspelar sig. Jag har ingen aning om hur lång speltid den har men jag har lyssnat på i cirka 15 minuter än så länge. Och den är förmodligen snart slut.
Massgrav är ett sånt där band som delar upp mina vänner i ”jag hatar det här” och ”lite smått diggande och lyssnar eventuellt en gång till”. För er som inte är insatta så handlar det om kängpunk med komplett ohörbar sång. Det finns inte en chans till att försöka lista ut vad texterna har för innebörd om man inte googlat dem först. Men jag älskar bandet.
Har man en dålig dag är Massgrav ett av de bästa soundtracken du kan hitta. Ett jävla rens i F1-fart, de är arga och det går skitfort. Det här är en helt fantastisk skiva om du helt enkelt bara försöker få ur dig någon form av aggression som arbetsdagen orsakade dig.
Den här recensionen skrivs på ett pendeltåg mellan Uppsala och Stockholm. Jag är omgiven av en massa trötta människor som är på väg hem. Några ser supersura ut och några sköter fortfarande sitt arbete, jag inkluderad. Så vad är bättre än att de inte har en aning om att jag föreställer mig hur deras dag har varit.
Det är ingen idé att börja diskutera intrikata riff eller snillrika formuleringar. Med låttitlar som ”Knegets pissoar”, ”De kristna är rasister” och ”Orkar fan inte bry mig” är det en platta som bör avnjutas med tre öl i näven i ett försök till att på något sätt headbanga. Det är förstås lönlöst om du inte vill offra några kotor på köpet.
Det borde räcka för att förklara. Ett av punksveriges snabbaste band har helt enkelt lyckats att ännu en gång kasta en känga (ordvits avsedd) åt ”skitsamma”-generationen.
Är du arg? Bra! Massgrav har en ny skiva ute.
[Selfmadegod Records, 27 oktober]
