Det är gått två år, tre månader och fyra dagar sen jag hörde Julien Baker för första gången. Sedan dess har det hänt mycket för den nu tjugotvååriga singer/songwritern från Memphis. Debutalbumet Sprained Ankle toppade många årslistor (min också) när 2015 summerades och året därpå plockades Baker upp av välrenommerade skivbolaget Matador. En signing som är en av är etikettens bästa sen de skrev kontrakt med Cat Power.
Dagsfärska albumet Turn Out The Lights känns både gammalt och ungt på samma gång. Hennes kristna uppväxt i södern har givetvis gjort sitt, men samtidigt är det här något som egentligen mer hör hemma i obskyra tonårsforum på nätet (finns helgon.net fortfarande?) än i de amerikanska klassiska rock- och countrykanalerna.
Det går inte att beskriva Julien Bakers röst och musik på annat sätt än att dra till med adjektiv som desperat, destruktiv och emotionell. Och det är just från emorocken som Baker har hämtat mycket inspiration; en snabb sökning på användbara isthisbandemo.com bekräftar att även fansen håller med. Det är också på så sätt hon skiljer sig från mer traditionella singer/songwriters. I nästan alla hennes låtar finns ett parti där hon bryter av sin annars ljuva, lite försiktiga sångstil och tar i så att hon nästan tycks skrika lungorna ur sig. Och varenda gång kommer hon undan med det utan att det är påklistrat eller banalt.
Precis som labelkollegan Chan Marshall sjunger Julien över förhållandevis enkla piano- och gitarrarrangemang, men har en röst och en låtskatt som är allt annat än simpel. Singlarna ”Turn Out The Lights” och ”Appointments” tillhör som sig bör albumets toppar, men det är ändå vackra ”Hurt Less” – med ett strålande violinarrangemang och jättefina körer – som imponerar mest. Raderna ”I used to never wear a seatbelt / I said I didn’t care what happened / I didn’t see the point trying to save myself from an accident” är bara ett exempel på alla de texter som är på gränsen till självplågeri. Julien Baker har själv berättat för mig att hon ser sin lyrik som en slags överlevnadsstrategi och jag tror att det är precis rätt väg för henne att gå.
Turn Out The Lights känns i varenda beståndsdel av kroppen, men det behövs musik för alla tillfällen i livet – även för dagar som spenderas i fosterställning.
[Matador, 27 oktober]
