Fats Domino. Namnet har alltid funnits där men mitt första riktiga möte med denna kunglighet av rock ’n’ roll-piano var lite bakvänd. Jag satt nämligen, som alla med ett lite för bakåtsträvande musikintresse gör, och läste Lennart Perssons eminenta texter om svunna tiders musik. Närmare bestämt rörde det sig om en krönika om en annan av New Orleans största pianister, nämligen James Booker.
Krönikan hade ett kort stycke som avhandlade Fats Dominos platta Fats Is Back. Stycket gick ut på att det var Booker som hyrts in för att kompa Fats och att hans piano aldrig låtit så bra, eftersom James Booker styrde musiken bakom tangenterna. Inte en jättecharmig beskrivning, men intresset om Fats Domino sporrades.
Skivan Fats Is Back är också riktigt bra. New Orleans-funkig med det där blåset som man önskar ska finnas i all musik (King Curtis på sax) och passar väl in i året den släpptes, 1968. Dessutom fick Fats en liten spark tillbaka in i framgång. Han och hans likar från 50-talets gyllene år hade ju tyvärr glömts bort under 60-talet, mycket tack vare de långhåriga britterna som kom och tog över scenen. På något sätt kanske han tänkte att han skulle ge britterna på nosen med en cover på en av deras låtar och spelade därför in ”Lady Madonna” till albumet.
Med Fats Is Back i ryggen och med ett obotligt intresse för musik daterad innan digital inspelningsteknik och synthesizers kom med underliga ljud fanns inget annat att göra än att lyssna in sig på mannen.
Det går inte att säga annat än att Fats Domino är en av de där som, efter mycket slit, kommer att få finnas med i historieböckerna som en av de viktigaste musikerna för den västerländska populärmusikens utveckling. Hans första singel som kom att nå marknaden var en vid namn ”The Fat Man”, som släpptes år 1949.
Den tiden var en viktig tid. Svarta artister spelade in sin musik och även om de inte blev accepterade av den vita marknaden spelades de in och gavs ut. Men sen kom 50-talet och artister som Fats Domino fick praktiskt taget ge vika för de höftvickande dam-magneterna (en liten sanning med modifikation, de släppte fortfarande album, men som mestadels hade framgångar på RnB-listorna).
Även om den kom till slut skulle dröja ett tag innan de fick den uppskattning de förtjänade. Men även om Fats fick upprättelse och upphöjd till skyarna för sitt artisteri finns det många bortglömda svarta musiker som aldrig fick någon upprättelse. Dessa människor är trots allt de som i stor utsträckning gör att vi har populärmusik idag. Intet sagt att Elvis, Jerry Lee och Buddy Holly inte bidrog, det gjorde de, men de har också fått en och annan låt tillägnad sig om en säger så.
Nu är Fats borta och Berry dog nyligen. Kanske de sista av 1900-talets rockpionjärer som var i livet. Det finns säkerligen några som än är i livet, men som fallit i glömska.
Nu menar jag inte riktigt så att vi ska sitta och gråta över att Fats Domino och Chuck Berry inte längre är i livet. De hade båda levt ett långt liv och kände nog att deras musikaliska gärning var slutförd. Det vi ska göra nu är att uppskatta den där musikaliska gärningen.
Jag vet att alla inte har samma brinnande intresse för gamla toner som jag har. Finns inget intresse behöver en heller inte sitta och toklyssna på gammal rock för sakens skull, det finns ingen poäng i det. Men det finns en poäng i att lyssna och lära sig. Precis som vi lär oss om konventionell historia så finns det ett syfte med att lära sig sin populärmusikaliska historia, inte minst för att förstå varför det ser ut som det gör idag. Och inte minst förändra förutsättningarna för artister.
Fats Domino med flera blev utkonkurrerade av mer lättsålda ansikten och även om det inte är lika tydligt idag finns problematiken fortfarande kvar. Hur svårt ska det vara att ändra på egentligen?
P.S.
Alla kan glömma meningen om att man inte ska toklyssna för sakens skull och slå på den nya Fats-samlingen med hans Imperial-grejer, vilket är typ är det enda vettiga Spotify har av honom. Eller köpa plattorna på riktig skiva, ännu bättre.
