Aldous Harding är precis den typ av artist som får en att bli mer och mer fascinerad ju mer man läser om henne. Är det likadant att se henne live? Det fick vi svar på igår när hon besökte Jazzhouse i Köpenhamn. HYMNs skribent Krister Bladh fick definitivt mersmak.
Harding är ute på en lång turné som är resultatet av hennes senaste albums genomslagskraft. Party har nått långt utanför hemlandet Nya Zeelands gränser. I maj uppträdde hon i Jools Hollands talkshow i BBC – ett framträdande som har kallats allt från mystiskt och trollbindande till fult. Det var alltså med höga förhoppningar jag klev in på Jazzhouse, förhoppningar om att uppleva något speciellt.
Harding, som egentligen heter Hannah i förnamn, utvecklar sig konstant och framför sina sånger på många olika manér, som alla är lika utstuderade. I intervjuer är hon fåordig och självmedveten och på scenen framstår hon både som obekväm och stolt. När hon först kommer in, sätter sig på en pall helt klädd i vitt med sin vita barytongitarr, är publiken knäpptyst. Något som fortsätter flera låtar in i konserten tills Harding börjar småskratta åt oss. ”Cat got your tongue?” säger hon. Därefter fortsätter konserten i samma stil, men arrangemangen fylls ut av hennes kollega Invisible Familiars och walesaren H Hawkline (som också agerar support).
För ett par låtar kliver Harding av pallen, lämnar över gitarren och då får vi se hennes scenpersona i sin fulla flärd. Hon har ett unikt kroppsspråk och ett minst sagt märkligt minspel. Man kan bara anta att det är precis lika utstuderat som att välja ett tvetydigt namn som Aldous, vilket omedelbart för tankarna till Aldous Huxley – författaren till Du sköna nya värld (1931). Låtarna som står ut är ”Imagining My Man”, ”Blend”, ”Party” och nya singeln ”Elation”. Vi får också höra att par helt nya skapelser och båda antyder en fortsatt snabb utveckling.
Som lyssnare häpnar man när Harding i en handvändning växlar från sin mjuka folkton och låter röstens fulla volym skära igenom lokalen, för att i nästa stund dyka till avgrundsdjupa noter. Harding är något så unikt som en artist som både nått sin fulla potential och som ännu håller på att utforska sina gränser – om hon har några. Det är svårt att tro att det är samma Harding som framträder i sin propra vita skrud som dyker upp i videon till ”Blend”.
Det är också svårt att tro att det är samma artist som släppte sitt självbetitlade debutalbum för tre år sedan. Ett tillbakahållet och konventionellt album i jämförelse med Party. Konserten på Jazzhouse visar upp en självsäker artist men också en musiker som inte är rädd för obekväma situationer och att experimentera med sitt eget uttryck. Ibland förstår publiken inte vad som händer, men det verkar inte göra henne något. Hon är precis så som hon valt att vara. Det är något mycket ovanligt i livesammanhang, där de flesta artister annars är intresserade av att göra ett gott intryck.
Trots sina höga toppar tycker jag att hennes senaste album är ojämnt och under konsertens gång tappar jag också fokus några gånger, när hennes persona tar överhanden över några av de svagare låtarna. Allra bäst får hon det att fungera på sista låten innan extranumret, ”Horizon”, som också är den kanske bästa låten på Party (släppt på 4AD i maj).
