Det ligger något Stockholmskt äckligt i luften när jag och fotograf Peter Eriksson rör oss mot Kägelbanan. Det är sådär märkligt kallt som det egentligen bara blir här, och aldrig i Norrbotten. Det är en sådan dag där beslutet att flytta hit ter sig som ett av de sämre jag fattat i hela mitt vuxna liv.
Vi ska möta Mattias Alkberg för en intervju och en fotosession innan spelningen på kvällen. Jag har tänkt att jag ska prata med honom om just Norrbotten och beslutet att stanna, när alla vännerna drar söderut. Under promenaden dit pratar vi historier om Alkberg. Om anarkisten som ber folk att dra åt helvete till höger och vänster, som utkräver ursäkter från grammisgalan för att ha nominerat honom.
Alkberg är mer eller mindre omtalad som en misantrop, som helst vill bli lämnad ifred. Kanske kommer han att vara mer välvilligt inställd till en intervju idag? Eftersom att han precis fått ett miljonstipendium från konstnärsnämnden. Kanske har han egentligen bara hög integritet och tycker att Grammisgalan är lika löjligt som vi tycker? När vi går därifrån är vi rörande överens om att det sistnämnda är en mer rättvisande beskrivning av Alkberg, snarare än att han skulle vara arg eller ovänlig på något sätt.
Först och främst; stort grattis till konstnärsnämndens stipendium! När fick du själv reda på det?
– Vi var och spelade in i Umeå i torsdags, och då kollade jag mailen och såg att jag hade fått det. Jag började gråta av lycka när jag läste mailet. Det blir ju en ökad trygghet i och med detta. Det rör sig ju inte om en jättelik årslön, men det blir ändå en hyra i månaden. Hela det här året har varit kämpigt. Jag har aldrig haft så lite pengar som nu i vuxen ålder. Det är viktigt att poängtera ändå att jag tycker inte att det är synd om mig, utan jag vet ju att det är på samma sätt för jättemånga.
Har du någon gång varit nära att lägga av med musiken på grund av ekonomin?
– Ja, gud ja. Hur många gånger som helst. Men sen inser jag någonstans att jag är för gammal. Jag har fan aldrig gjort något annat än det här och jag kan inget annat.
Din produktion är ganska gedigen, med 27 släppta plattor sedan debuten med The Bear Quartet 1992. Utöver det har du gett ut en rad diktsamlingar och skrivit krönikor. Har det hänt att du släppt ifrån dig saker för pengar trots att inspirationen att göra det inte riktigt varit där?
– Ja, krönikor i viss mån absolut. Allt jag skriver i riksmedia är bara för pengar. Det tycker jag är astråkigt och jag vill inte vara en del i den där tyckarkulturen överhuvudtaget egentligen, och definitivt inte på riksnivå. Jag är för oroligt lagd och rädd att jag ska säga dumma grejer som jag inte har belägg för. Jag vill inte vara en människa som ventilerar alla mina åsikter till allmän beskådan. Jag tar inte avstånd från att den här kulturen finns, och jag kan gärna läsa vad andra skriver och delar. Men jag vill själv vara friare än så.
”Konstnärligt är jag definitivt anarkist, men jag förstår också att det kanske inte ser ut så i verkligheten”
Är du trött på att prata om politik?
– Trött och trött. Jag vet inte riktigt. Nä, inte trött på att prata om politik specifikt, men ibland är jag trött på att prata. Alltså i största allmänhet trött på min egen röst och att höra mina egna åsikter. Jag har ju åsikter om allt möjligt, men jag vet inte om jag vill att alla andra ska veta vad mina åsikter är.
Är du anarkist?
– Ja, det är jag. Men jag vill inte prata om det eller definiera det för någon annan. Jag vill vara fri att kritisera åt alla håll. Konstnärligt är jag definitivt anarkist, men jag förstår också att det kanske inte ser ut så i verkligheten. Det är en utopi och kanske inte möjlig i praktiken.
Då finns det ingen poäng med att gå och rösta längre då?
– Du vet… jag har sålt röster vid tillfällen, bara för att bevisa att det inte gick, att demokratin inte funkar. Jag har också röstat på mig själv flera gånger.
Ibland känns det ju som att du tillskrivs en roll som Norrbottens talesman. Som att det blir ett politiskt ställningstagande i sig att bo kvar i Luleå. Hur känner du inför den rollen?
– Ja, men det är jag gärna. Jag tycker att det behövs företrädare, vi är för få. Jag känner också en enorm samhörighet med Po Tidholm till exempel. Jag bor ju där, lever där och jag vägrar acceptera att storstadsregionerna ska vara alltings centrum, eller så jävla mycket bättre än resten av världen. Världen ser inte ut så, det fungerar inte så.
Vilka är de största fördelarna med att bo kvar?
– Det är praktiskt först och främst. Alla mina barn går i skolan där och det finns en infrastruktur som jag är van vid och känner igen. Sen får man vara ifred också. Det är ju jävligt lätt att säga nej till saker om man inte bor här. Och lätt vill man ha det [skrattar]. Det gäller konstnärligt också att jag har mycket mer tid att skapa saker där än vad jag hade haft om jag bott här. Här hade jag nog supit ihjäl mig för tio år sedan helt ärligt. Jag älskar ju Stockholm absolut, och jag är inte den Stockholmshatare som jag kan utmålas som. Jag vill bara inte bo här.
Den senaste skivan Åtminstone artificiell intelligens skulle egentligen bli en temaskiva om en vinter i Luleå. Varför blev det inte så?
– Jag läste den där Future Days om krautrockens historia och lyssnade på skivor det skrivs om i boken. Jag gick ofta till matbutiken med musiken i hörlurarna. Och ibland i Luleå är det så att när det snöar så slutar det aldrig, utan snön bara faller och faller ändlöst. Jag fick väl någon känsla då av den här tyska krautrocken, att ungefär så här låter ju vintern. Jag ville då göra en skiva som lät som en vinter i Luleå, från mitt perspektiv. Sen växte väl skivan till något helt annat i slutänden. Det är ingen idé som jag har skrotat, utan den plattan kommer väl senare.
”Det är fint när det är iskallt ute och man själv är inomhus”
Gillar du vintern?
– Jag älskar vintern. Fast jag är aldrig ute på vintern. Jag gillar att vara inomhus, helst hemma hos mig själv. Det är fint när det är iskallt ute och man själv är inomhus.
Men du är ingen skogsmänniska?
– Nej, jag är lite rädd för skogen. Hemma tycker jag är bra.
Tror du på Gud?
– Nej, det gör jag inte. Jag är uppfostrad som ateist och har varit det i hela mitt liv. I början av 2000-talet hade jag en kristen period. Jag är ju uppvuxen med punken och har aktivt tagit avstånd från allt sånt där. Men sen började jag fundera kring saker som gemensam värdegrund, och tänkte väl lite som så att om det finns en nationell identitet eller något så bör den vara kristen. Jag tänkte då på saker som vi gör som kan spåras tillbaka till kristna ritualer. Och det finns jävligt mycket som är fint med kristendomen. Martyrskap och bikt till exempel. Jag menar inte galna självmordsbombare då, utan att offra sig för någon annan.
– Kirsty MacColl tänkte jag mycket på. Hon dog när hon räddade sina barn från en skenande motorbåt. Det är bland det finaste jag har hört. Men det funkar ju inte riktigt att vara kristen om man inte tror på Gud, om man aldrig får ett andligt uppvaknande. Det fick jag aldrig och dessutom blev jag lite äcklad efter ett tag. Jag började fundera mer på all den skit som gjorts i kristendomens namn och kände att jag inte ville förknippas med det.
Apropå gemensam värdegrund: Du blev väl mordhotad i samband med att du gav ut låten ”Nöff nöff”?
– Ja, jag blev ju det. Men det ebbade ut ganska fort, på två veckor. Fast det där är ingenting jag vill sitta och gnälla om. Fan jag har tjejkompisar som blir mordhotade varenda dag, och som inte vågar gå hem från jobbet utan tvingas ta taxi av rädsla för att bli skadade fysiskt. Men det är klart att jag blev skraj.
Samtidigt känns ju ”Nöff nöff” och ”Skända flaggan” som klassisk punkestetik, som saker man kom undan med 1978 – men inte idag.
– Ja, men gud ja. Idag vågar man ju inte säga någonting längre för det dras igång sådana jävla drev direkt. Det är otäckt! Men jag gillar sånt som Dead Kennedys till exempel. Det är en fin balans mellan det ilskna och det roliga, och det blir mycket svårare att hugga på. Man gör sig lustig över någonting snarare än att göra sig ovän med någon.
”En skiva ska stå på egna ben, vara ett fullständigt verk i sig själv”
Du leker mycket med paketeringen kring dina skivor, själva presentationen. Blir du snabbt uttråkad kring ett visst grepp?
– Nej, inte uttråkad. Däremot så vill jag gärna göra något nytt och jag är ganska snabb på att få ihop saker. Skivorna blir ofta konceptuella just för att det är en sluten form. En skiva ska stå på egna ben, vara ett fullständigt verk i sig själv. Någonstans måste jag välja i vilken riktning det hela ska gå, och kanske måste jag ibland skriva en extra låt för att få ihop en röd tråd genom ett album, bygga en brygga. Jag är dock inte så konceptuell som folk ofta verkar tro. Det är inte som att jag har en vision som måste fullföljas eller så. Det handlar mer om att göra ett så bra jobb som möjligt.
I samband med Mattias Alkbergs begravning sa du själv att du testade gränserna för hur pretentiös man får vara. Kan du utveckla det?
– Ja, alltså det där stämmer ju. Jag testar mina gränser, aldrig publikens gränser. Jag står aldrig och försöker visa för någon hur djup jag är och inväntar reaktioner. Men det är absolut inte alltid dåligt att vara pretentiös. Det är en vanlig grej när jag skriver dikter också. När jag inte känner igen mig själv längre, när jag blir illa berörd, då är jag närmare att bli färdig. Då har jag skrivit ut mig själv på något sätt. På det sättet gör jag med musik också, att jag försöker gå bort från mig själv.
Har du haft perioder där du inte har kunnat skriva?
– Ja, efter begravningen och spelningen på Dramaten tog det stopp ett tag. Då tog det nästan ett år innan jag lyckades skriva något. Det första jag skrev efter det var faktiskt låten ”Långsam och fet” som är med på den här nya skivan.
Du har dissat Grammisgalan två gånger. Hänger det här ihop med att du hela tiden ändrar på din konstnärliga bana. Är du rädd för att bli inmålad i ett hörn?
– Nej, det hänger inte ihop. Första gången blev jag bara jävligt sur. De ringde alldeles för tidigt, innan jag hunnit dricka kaffe. Andra gången kändes det mer självklart att jag måste fortsätta på den linjen, det blev svårt att säga ja då och backa. Fast jag tycker verkligen inte om Grammisgalan. Jag tycker att det är ett konstigt pris och en konstig del av musikbranschen som jag tycker är jävligt äcklig. Det är svindyrt att gå på Grammisgalan även om man är nominerad, som jag antar att man som artist betalar för i slutänden. Dessutom får man tydligen mycket mer uppmärksamhet om man säger nej till en nominering, även om man då inte vinner en grammis. Win-win för mig med andra ord.
”Det är svindyrt att gå på Grammisgalan även om man är nominerad”
Senare på kvällen kliver Mattias Alkberg med band på Kägelbanans scen. Alkberg är iklädd helsvart kostym, med utsmetad corpse paint i ansiktet. Han ser ut som en långhårig Gustav Fröding som just har klivit ur sin grav för att skriva några rader till. Rest sig för att nå ett hjärta till. Bandet drar igång ”Relativt Norrbotten” från den senaste skivan.
I en och en halv timme sjunger, viskar, skriker och kvider Alkberg sedan fram orden till sin tonsatta poesi. Det är omöjligt att inte titta på honom när han känner på luften och formar rummet med sina händer. Omöjligt att inte sugas in när han får varje ord att låta som det sista, när han får allting att spela roll igen.
