Sverigevännen Daniel Romano – född och uppvuxen i Ontario – är känd för sitt okonstlade sätt att sammanföra country, rock och pop. Kanadensarens senast skiva Modern Pressure, upphovsmannens sjunde soloalbum, är ett talande exempel och med start på tisdag inleder Romano en lång Skandinavienturné. Först ut är Moriska Paviljongen i Malmö och avslutningen sker på Ideal Bar i Köpenhamn.
Den 24 oktober gästar Daniel Tavis Romano Klubb High Sierra/Moriska Paviljongen i Malmö, en nystartad americana-satsning, som invigs i samband Romanos tisdagsspelning. Den första av totalt 15 konserter. Därefter väntar Tyskland, Holland, Belgien och Storbritannien. Personligen kommer jag att hänga på Pusterviks lås den 7 november.
Romano berättar att han gärna bekantar sig med en stad innan det är dags att uppträda. Om tid finns.
– Vi försöker ta in varje stad som vi besöker, förklarar Daniel och syftar på sitt kompband The Jazz Police. Tidigare The Trilliums. För mig är det viktigt att njuta av och förstå den lokala kulturen, men fokuset ligger alltid på att göra en bra show.
32-åringen från Welland, en industristad med ca. 52 000 invånare, ger ett uppriktigt intryck, men med tanke på det hektiska spelschemat blir det svårt att hinna se något annat än Turning Torso (min förutfattade mening är att Santiago Calatravas bygge syns från alla delar av Skåne). Detta är emellertid inte första gången som Romano gästar Malmö och förhoppningsvis blir det ett kärt återseende. Hur som helst är det långt fler som hunnit bekanta sig med hans musik sedan förra årets sommarkonsert.
Orsaken till Romano-buzzen stavas Modern Pressure. Albumet släpptes i våras – utgiven på inflytelserika Nashville-etiketten New West Records – och består av 12 spår stöpta i 60- och 70-talets countrypop. Bland influenserna hörs Bob Dylan, Lee Hazlewood och Van Dyke Parks, men även Ramones. Charmiga “The Pride Of Queens” lånar friskt från sistnämnda band.
“Det finns vissa låtar, standards, som blir en del av dig och som fastnar för alltid”
Lyssnar du fortfarande på artisterna som du växte upp med?
– Både och! Det finns vissa låtar, standards, som blir en del av dig och som fastnar för alltid… Andra låtar har ett mer diffust inflytande.
Hur kommer det sig att du fastnat för 60- och 70-talets musik?
– Det är riktig musik, svarar Romano kort.
Romano är inte rädd för att tala om sina influenser och hans fascination – både estetiskt och musikaliskt – för nämnda årtionden mynnar ut i ett helhetstänk där musiken, modeintresset och det konstnärliga bildar en obruten enhet. Allt hänger samman. Och de populärkulturella referenserna är många; Jazz Police går att härleda till Leonard Cohen, singeln “Valerie Leon” syftar på den brittiska skådespelerskan med samma namn och på senaste skivan nämns ikonen Humphrey Bogart.
Modern Pressure inkluderar även en hyllning till vännen och kollegan Jennifer Castle, en samtida folkartist – uppväxt i samma region som Romano – och Castle beskrivs av “The King Of Mosey” som en stor låtskrivare (medan den stora majoriteten framställs som mindre begåvad). Förutom Castle prisar Romano Ontario-stjärnan Ron Sexsmith. “Ron is a true force of song”, förklarar Romano. Nämnda smeknamn, formulerat av honom själv, grundar sig sig på att country-genren känns urvattnad och missvisande.
Romano säger att han är svårimponerad, samtidigt lyfter han gärna fram artisterna och banden som format hans egen musik. Han visar stolthet i att influeras av det förflutna.
Vad inspirerar dina texter? Är det händelser i livet?
– Små, små ögonblick i tiden, som kan verka obetydliga, men som ändå dröjer sig kvar. Dessa stunder kan vara så färgstarka, de går mer på djupet… Och de blomstrar till svindlande tankegångar. Det är på detta sätt som en låt föds för mig.
Berätta om albumtiteln. Syftar du på något speciellt?
– Titeln syftar på albumets innehåll. Jag tycker att människor har svårt att acceptera något som samtida om det estetiska är associerat med andra specifika perioder. Det brukade inte vara så, men av någon anledning är det så nu. Titeln är ett sätt att försöka slå fast mina tankar i den här frågan.
“Arrangemangen skapas i samma stund som de spelas in och detta kan inte uppnås genom att repa”
Du spelar mer eller mindre alla instrument själv. Hur kommer det sig?
– Jag spelar alla instrument själv för jag förbereder inte låtarna innan. Arrangemangen skapas i samma stund som de spelas in och detta kan inte uppnås genom att repa. Att repa är för fegisar.
Har du provat att arbeta på något annat sätt?
– Jag försöker alltid skriva på olika sätt. Jag vill inte upprepa mig själv allt för mycket och på så sätt känna att den kreativa processen står still. Ibland skriver jag inte ens ner någonting, jag bestämmer titel och sen sätter jag på mikrofonen. Det får bli som det blir. För mig är detta ett utmanande och spännande sätt att skapa musik.
Romanos karriär har bjudit på en mängd genrebyten; 2003 startade han punkbandet Attack in Black, senare gick han vidare med folktrion Daniel, Fred & Julie och därefter inleddes solokarriären med en rad traditionella countryskivor. 2010 släpptes solodebuten Workin’ For The Music Man och 2015 års If I’ve Only One Time Askin’ kan ses som hans sista renodlade countryinspelning. Sistnämnda album är en personlig favorit och produktionen visar vägen mot uppföljarna Mosey och Modern Pressure. 2017 har Romano landat i ett uttryck som många gånger tangerar det glädjefulla och harmoniska.
“When I Learned Your Name” är en av dina gladaste låtar. Kände du likadant när låten kom till?
– Det gjorde jag verkligen! Det är en hyllning till vänskap och natur och där dessa möts, förklarar Romano och i ljuset av detta svar blir det nästintill logiskt när han nämner blommor som den främsta modeinspirationen. Hans uttalanden kläs ofta i diffusa omskrivningar.
Ovanstående video bubblar av 60-talsestetik och Romano utstrålar samma lekfullhet som Elvis Costello anno 1977. Att botanisera bland upphovsmannens alla videor och liveinspelningar görs inte på en handvändning – det krävs timmar av ledig tid.
Oklahoma-ikonen Lee Hazlewood kommer ofta på tal när Romanos musik diskuteras och upphovsmannen själv är inte alls främmande för denna liknelse. 2016 års fullängdare Mosey, vars popådra banade väg för Modern Pressure, bär tydliga drag av nämnda artist. “Valerie Leon” är ett exempel, medan sorgsna “Sorrow” (For Leonard And William)” är ett annat. Alla som lyssnat på Hazlewood kan plocka många referenspoäng – både röstläget och den orkestrerade inramningen känns igen.
Nu är det inte bara musiken som förenar Hazlewood och Romano; i slutet av 60-talet förälskade sig förstnämnde i Sverige och han tillbringade mycket tid här, vilket bland annat resulterade i skivan Cowboy In Sweden från 1970. Hazlewood bosatte sig aldrig i Sverige, men han hade en lägenhet på Valhallavägen i Stockholm (The Cowboy dog i sviterna av cancer 2007).
Romano har också funnit en tillflykt i Sverige och senaste skivan Modern Pressure spelades in i en stuga i de värmländska skogarna. Återbesöken lär bli många och nedanstående sessionvideo publicerades alldeles nyligen.
Det var i samband med en spelning på Clubb Pebbles i Karlstad som Romano bestämde sig för att Sverige fick bli inspelningsplats för nästa skiva och enligt egen utsago har han fem album redo att släppas. Det råder dock viss tvekan om sanningshalten. Romano är nämligen aningen svårläst och det är svårt att avgöra om han är allvarlig eller på skämthumör. En sak är dock säker: den 26 oktober återvänder Romano till Karlstad.
“Min relation till Karlstad och Värmland känns livslång”
Berätta om din relation till Karlstad och Värmland. Vad är det som lockar?
– Min relation till Karlstad och Värmland känns livslång, konstaterar Romano. Det råder en familjär känsla som är väldigt tilltalande, en slags naturlig värme, som främst existerar på en undermedveten nivå. Detta går oftast obemärkt förbi.
Klubbarrangören Roya Sarvestani gjorde dig uppmärksammad på stugan som användes till inspelningen av Modern Pressure och det är samma person som inspirerat singeln “Roya”. Hur lärde ni känna varandra?
– Jag lärde känna Roya för tre år sedan. Hon bjöd in oss för att spela på ett ställe som hette Café August, som jag tror är stängt, eller om de bara slutat med livemusik. Hur som helst så var hon en fantastisk värd och hon har en sån spirituell närvaro. Hon välkomnade oss med öppna armar och sa att vi var välkomna när som helst, på obestämd tid och eftersom vi är som vi är, tog vi henne på orden. Hon verkade inte det minsta besvärad och när vi åkte därifrån fick jag känslan av att hon ville att vi skulle stanna.
Det finns mycket att säga om låten “Roya”, som enligt mig är en av årets bästa inspelningar. Grundtonen är personlig och samtidigt allmängiltig. Och videon är cinemaistisk, med ett bildspråk som fängslar och hypnotiserar. Det är svårt att slita blicken från skärmen.
Du har även spelat in den kommande kortfilmen Quiet Dancer i Värmland. Vad kan vi förvänta oss av detta projekt?
– Quiet Dancer… Jag är i detta skede fortfarande osäker på vad publiken kan förvänta sig. Jag arbetar på den varje kväll och natt, ända till morgontimmarna. Förhoppningsvis kommer den att mötas med förvirring och undran. Kanske med avsky. Kanske lust. Jag är osäker.
“Film är ett medium som jag alltid älskat att utforska”
Vad är det som inspirerar med att filma och skådespela?
– Film är ett medium som jag alltid älskat att utforska. Detsamma gäller skådespeleriet. Att arbeta med musik ger möjligheter att utforska olika saker. Och för detta är jag oerhört tacksam, eftersom jag älskar alla dessa uttryck så mycket… Oavsett om det handlar om film, typografi, konst. Du förstår vad jag menar, säger Romano. Jag vill göra allt, hela tiden och det finns inget annat alternativ.
Titellåten “Modern Pressure” presenterades genom en bitvis humoristisk, tillika allvarlig, dramaproduktion. Ännu en magisk filmatisering av en suverän låt.
Berätta om din relation till Kay Berkel. Hon har funnits vid din sida de senaste åren.
– Kay Berkel är den mest osjälviska person som jag känner. Hon offrar sig själv för att stötta mina visioner och förhastade beslut. En dag kommer jag att hitta ett sätt att återbetala henne för detta.
Är miljön viktig för ditt skapande? Tänker exempelvis på tillkomsten av din senaste skiva.
– Nej! Miljön spelar ingen som helst roll för mig. Jag kan arbeta var som helst. Jag tvingas ofta att arbeta på de hemskaste av ställen, trånga och fuktiga… När febern slår till, måste man agera, oavsett miljö.
“Jag känner att jag kan ha en djup passion för allt som intresserar”
Vad är det som triggar din kreativitet?
– Allt och ingenting kan trigga en kreativ impuls. Jag känner att jag kan ha en djup passion för allt som intresserar. Att slå av är det stora problemet.
Har du alltid haft samma passion för musik? Och du är inte rädd för att ändra stil, varken musikaliskt eller stilmässigt.
– Jag tänker inte på stil. Stil är livets synopsis, en slags summering. Jag är mer intresserad av hela bilden, alla fragment, alla delar. Det är här stil föds. Här finns musikens kärna och sanning. Och det är i detta sammanhang som jag vill vara, väl medveten om att jag aldrig kommer att lyckas fullt ut.
En av Romanos mest lekfulla skapelser är “(Gone Is) All But A Quarry Of Stone” (Official Premix)”. Originalet utgörs av finstämd countryrock, medan omarbetningen sätter låten i ett helt nytt sammanhang. Sanningen är att förstnämnda version släpptes först, därav tillägget premix.
Jag älskar “Gone Is All But A Quarry Stone (Official Premix)” från förra året. Mixen mellan nytt och gammalt.
– Ja, jag är själv väldigt nöjd med slutresultatet, konstaterar Romano.
Du är ute på en lång turné. Är det ett liv som passar dig?
– Att turnera är nödvändigt för mig… Tillvaron ställs på sin spets, blir mer intensiv. Jag föredrar att leva så här.
“Jag förväntar mig att vi ska vara ursinniga och levande”
Vad har du för förväntningar inför Sverigespelningarna?
– Jag har inga förväntningar på själva platsen, bara på mig själv och bandet. Jag förväntar mig att vi ska vara ursinniga och levande.
Själv växte Romano upp nära den amerikanska gränsen och endast en halvtimmes bilfärd från Niagarafallen. Födelseorten Welland kallas för staden där tåg och vatten möts. Området är med andra ord naturnära.
Vad betyder Ontario för dig?
– Ontario betyder ingenting.
Kan du inte sakna att befinna dig “hemma”?
– Det är klart att det finns bra saker med Ontario, det finns många bra artister och landskapet är vackert. Men när du får se världen är det svårt att att förhålla sig till platser som betyder mycket.
Hur var det att växa upp i Welland?
– Det var som i alla andra stålstäder. Jag är förtjust i området, men jag är inte bunden vid någon plats eller något land.
Romanos musikkarriär sträcker sig tillbaka ända till barndomen; han spelade trummor med sin bror Ian i sina föräldrars folkorkester redan som åttaåring. Idag är brodern trummis i The Jazz Police. Och idag driver Daniel skivbolaget You’ve Changed Records – en etikett som han startade tillsammans med Steve Lambke 2009 (medlem i The Jazz Police). Romano berättar att skivbolaget startades av en nödvändighet.
– Projekten avlöste varandra i en takt som affärsmänssvinen inte kunde matcha.
You’ve Changed Records släpper Romanos musik i hemlandet, men i övriga världen distribueras skivorna av inflytelserika New West Recordings. På sistnämnda bolag hittas giganter som Steve Earle, Rodney Crowell och Nikki Lane.
Hur kom du i kontakt med New West Recordings?
– New West Records frågade mig i åratal om jag skulle jobba med dem. Jag sa till dem att jag skulle göra det om de lovade mig fullständig kontroll över deras företagsyacht, även om de planerade att använda den. De sa ja.
Lycka till på turnén! Och klä dig varmt, den svenska hösten är regnig.
Romano är en mångsidig artist som även kan tituleras poet och producent. Det är nästintill omöjligt att ringa in alla färdigheter, men just nu är det liveartisten Romano som står i fokus. Sammanlagt blir det 40 spelningar runt omkring i Europa (de fjorton första har bokats av Out On The Rise).
Kommande Skandinavienspelningar:
2017-10-24 Moriska Paviljongen, Malmö
2017-10-26 Nöjesfabriken, Karlstad
2017-10-27 Plan B, Tranås
2017-10-28 Konserthuset, Gävle
2017-10-29 Intiman, Västerås
2017-10-31 Debaser, Stockholm
2017-11-01 Pipeline, Sundsvall
2017-11-02 Jazzköket, Östersund
2017-11-03 Dora 3, Trondheim [afternoon show]
2017-11-03 Avant Garden, Trondheim
2017-11-04 USF Verftet Sardinen, Bergen
2017-11-05 Håndverkeren, Kristiansand
2017-11-06 John Dee, Oslo
2017-11-07 Pustervik, Gothenburg
2017-11-08 Ideal Bar, Köpenhamn
