Det absolut bästa jag bevittnade under sommarens Way Out West var inte något band som spelade under själva festivalen. Det var istället uruppförandet av Isak Sundströms första soloskiva I den skinande gyttjan på Röda Stens konsthall, kvällen innan festivalen började. Jag gick in med relativt höga förväntningar, eller i alla fall en högt uppskruvad nyfikenhet, och lämnades ändå manglad och överväldigad av framförandet. Två månader senare nynnar jag fortfarande texten till ”Hästarna” dagligen. Jag börjar nu förlika mig med det faktum att den kanske aldrig kommer försvinna.
I sina tidigare band, rättmätigt hyllade Pascal och ständigt underskattade Skriet, har Sundström länge visat att han tillhör detta rikes allra vassaste textförfattare. Säregen i sitt uttryck använder han språket på ett sätt som få andra musiker i det här landet klarar av. Något som inte har förändrats när han nu släpper sin första soloskiva under namnet I.B Sundström.
Med I den skinande gyttjan målar Sundström upp en drömlik fantasivärld, både textmässigt och musikaliskt. Texterna besitter en tidlöshet som inte känns bundna till tid och rum utan som istället tycks existera i ett sorts vakuum där gränserna mellan verklighet och fiktion är suddiga. I vår intervju med Sundström beskriver han hur han tröttnade på musik som beskriver verkligheten och istället ville skriva texter som utspelar sig i någon slags fantasivärld. Texter om en värld som håller på att fullständigt lösas upp till ett slags intet, som han själv uttryckte det. Detta resulterade i en skiva vars texter befinner sig närmre fantasy än realism, men som ändå relaterar till människans allra mest primära känslor.
Både musiken och texterna påminner mer om Skriet än om Pascal. Även om den råa, stundtals morbida, tonen återfinns hos båda banden. Istället är det den kompromisslösa och melankoliska utformningen av ljudlandskapen som främst för tankarna till Skriet. Men där den duons musik ofta är avskalad och naken är I den skinande gyttjan tyngre och djupare. Det är storslaget, vackert och ödesmättat. Intimt, men samtidigt svulstigt. Avklätt men köttigt.
Texterna präglas även en slags skev romantik som hela tiden pendlar mellan det makabra och det genuint vackra. I refrängen till ”Det bortkomnas ordning” suddas gränsen mellan vackert och äckligt ut på samma sätt som när Sundström mässade ”lukten av två ruttna hjärtan” i refrängen till Det Besudlande Organet-höjdpunkten ”Predikament”. I ”Livet som människor” och ”Bruset ifrån floden” lyckas han få textrader som ”Vi smälte som smör tillsammans i den hemska solen” och ”Hör du hur inälvorna sjunger där inne? Känner du hur våra ansikten domnar bort från världen” att låta inte bara djupt romantiska, utan även relaterbara.
Sundström har tagit hjälp av ett tjugotal personer i skapandet av albumet, och tillsammans med medproducenten Jonas Teglund har han verkligen smält samman de olika komponenterna till en imponerande helhet. Bläckblås, träblås, dundrande trummor, körer, gitarrer, syntar, oljefat och stråkar bidrar alla till att binda ihop ett ljudlandskap som illustrerar texterna perfekt. Ibland känns musiken så skör att det nästan framstår som om den kommer falla ihop under sin egen tyngd, ibland är den lika djup och rik på intryck som en oljemålning. Tempot är meditativt och de tempoväxlingar som väl sker dras ut över flera minuter. I den skinande gyttjan är musik att befinna sig inuti. Röster och ljud som försätter tillstånd i upplösning.
[Novoton, 20 oktober]
