”In our own special way we’re tearing shit apart, you just have to listen very carefully” sa Dan Bejar en gång när han diskuterade sitt bands namn och dess förhållande till musiken de spelar. Samtidigt lyckades han sammanfatta kärnan i hur bandet tar sig an sin musik.
För i stor utsträckning är det precis det Destroyer gör – de bryter ner saker. Bandet har alltid ägnat sig åt det, en konstant nedbrytning och ombearbetning av det som varit. Varje ny skiva är en reaktion på den som kom före. Man plockar isär och börjar om, vrider och skruvar på detaljer, adderar och tar bort. Dan Bejars musikskapande bygger på att hela tiden försöka hitta nya sätt att göra en poplåt utan att det för den sakens skull riktigt låter som en poplåt.
Dan Bejars orkester har nu hunnit släppa 12 skivor över drygt 20 års tid och få just nu aktiva band kan skryta med en diskografi med så hög lägstanivå. Processen i att bryta ner och bygga upp är kanske just anledningen till att man klarat av att vara relevanta under så lång tid, man har inte direkt förhållit sig till trender utan fokuserar bara på sin egen grej.
Det moderna mästerverket Kaputt från 2012 är fortfarande den oantastliga höjdpunkten i bandets diskografi. Bejar och co har nog fått vänja sig vid tanken på att deras musik alltid kommer delas in i ett tydligt före och efter Kaputt.
Övergången mellan Kaputt och Poison Season var inte bara det längsta uppehållet mellan två Destroyer-skivor, utan kanske även de musikaliskt största steget som bandet tagit mellan två album. Därför känns det, med bandets historia av mindre justeringar i åtanke, fullt rimligt att man nu tar ett sansat steg tillbaka med nya albumet Ken.
Ken går enklast att beskriva som en blandning mellan Kaputts småputtriga loungemusik och Poison Seasons svulstiga showrock. En kompromiss för de som gillat båda de senaste skivorna. Inte lika mycket en fullbandsskiva som Poison Season, men inte lika mycket en studioprodukt som Kaputt.
Det bjuds på pulserande synthar, subtila blåsinstrument och trummaskiner varvade med riktiga trummor och akustisk gitarr. Influenser från New Order och The Cure smälts samman till ett gotiskt ljudlandskap där Bejars karaktäristiskt släpiga röst som vanligt är centralpunkten. Musiken är direkt men tillbakalutad, iskallt elektroniskt men ändå med en varm melodisk själ i mitten.
”Sky’s Grey” öppnar skivan på bästa möjliga vis, en låt som drar mer mot låt säga Destroyers Rubies än någon av de senare skivorna. ”Saw You At The Hospital” är ett superfint akustiskt nummer, ”Tinseltown Swimming In Blood” en utsökt synthrock-låt och den underbart subtila indie-gothen i ”Rome” avslutas med ett ambientartat blåsoutro som är att döda för.
Upptempolåten ”Cover From The Sun” fungerar sämre och låter i ärlighetens namn mer som en av de där låtarna Bejar slänger fram när det vankas ny skiva med popkollektivet The New Pornographers än något han tar med sig in i studion med sitt huvudband. Även avslutande disco-styggelsen ”La Regle du Jeu” missar målet.
På det stora taget är Ken en mellanskiva i Destroyers diskografi, vilket i sig inte är alls negativt. Bejars allegoriska vändande av fraser är som alltid fascinerande, hans röst fungerar som en trygg filt som alltjämt går att återvända till och både musiken och dess produktion är klanderfria, men någonting som verkligen skakar om saknas. Bristen på överraskningar blir lite för uppenbar, även om det låter förbannat bra.
[Merge Records, 20 oktober]
