Ett av Sveriges mest legendariska hårdrocksband är tillbaka. Trots ett kvartssekel av tystnad har Ice Age alltjämt haft en liten men trogen fanskara världen över.
Thrashkvartetten från Göteborg lyckades få ihop ett imponerande cv innan de la ner verksamheten 1990. De spelade flera gånger på mytomspunna The Marquee i London, de agerade förband åt Candlemass och Hexenhaus, deras demos spreds som en skogsbrand i tapetradingkretsar och sålde slut oavsett hur många som trycktes upp, de spelades på MTV och förekom flitigt i ansedda hårdrockstidningar som Kerrang! och Metal Forces. Och trots allt detta släppte Ice Age faktiskt inte en enda platta. På fredag blir det ändring på den punkten och vi haffade naturligtvis sångerskan och gitarristen Sabrina Kihlstrand för att få veta mer om bandets dåtid, nutid och framtid.
Mitt i uppstarten av karriären, sommaren 1989, lämnade Sabrina bandet. Exakt vad som hände har varit – och är fortfarande – lite svårt att få grepp om, men att det hela hade sin grund i problem med managern är uppenbart när man studerar intervjuer med bandmedlemmarna.
”Kvar stod jag, mitt på motorvägen, och i och med det var slutet på min korta karriär ett faktum”
1988 kontaktades Ice Age av gamle, numera framlidne, The Runaways-managern Kim Fowley, som att döma av vittnesmål i flera stora medier – från bland andra The Runaways-basisten Jackie Fox och låtskrivaren Kari Krome – tycks ha varit en man i samma stil som den i dag ökände filmproducenten Harvey Weinstein. Men det var inte Fowley som skulle få Ice Age att splittras, utan i stället engelsmannen Dave Maile, som Fowley plockade in för att sköta bandets affärer.
Det blev snabbt grus i maskineriet. Fowley försökte göra om bandet till något det inte ville vara, samtidigt som Mailes managermetoder milt sagt inte följde gängse rutiner. Turbulensen ledde till en spricka i bandet. Några månader senare hade Maile manövrerat ut Fowley och situationen hade blivit ohållbar.
– Jag valde då att hoppa av. Hellre det än att vara med och se skeppet sjunka, vilket jag visste bara var en tidsfråga. Jag meddelade bandet mitt avhopp och erbjöd mig samtidigt att vara med och spela de gig som redan var inplanerade. Väl ute på turné och på väg till ett gig ifrågasatte jag varför managern, som då körde bussen, var två timmar sen att hämta upp oss. En högst rimlig fråga då det hände allt som oftast. Han blev helt rabiat, ställde sig på bromsen så vi alla flög huller om buller i den lilla bussen och skrek ”Ut! Om jag någonsin ser dig igen så dödar jag dig!” Mordhotad och skakad av det som hänt klev jag av bussen. Ingen av de andra vågade säga eller göra någonting. Det kändes overkligt. Bussen gjorde en rivstart och for iväg. Kvar stod jag, mitt på motorvägen, och i och med det var slutet på min korta karriär ett faktum.
Efter incidenten på motorvägen ersattes Sabrina med sångerskan Debbie Gunn och gitarristen Isabella Fronzoni, men snart hade slitningarna och de eskalerande problemen med managern åter tagit ut sin rätt. Trots ytterligare försök att hålla ihop, splittrades Ice Age slutligen i början av 1990, precis som Sabrina förutspått.
Det har länge ryktats om ett mystiskt skivkontrakt som kom till i den där vevan…
– Efter mitt avhopp fick jag höra att flera bolag var intresserade av att signa oss, men inte ville ha något med vår manager att göra. När ett skivkontrakt till slut skrevs under så var det utan bandets vetskap. Managern förfalskade våra namnteckningar och satte dessutom sig själv som låtskrivare på våra låtar. Personligen undrar jag självklart hur seriös man försöker vara i musikbranschen då – en manager som idkar urkundsförfalskning och snor andras musik. Nåväl, när vi fick nys om det hela kontaktade vi skivbolaget ifråga och fick hela processen stoppad. De var helt chockade och ifrågasatte förstås starkt managerns agerande och moral.
Det dröjde dock inte länge förrän ett nytt band med Sabrina, Pia (Nyström, gitarr) och Vicki (Larsson, bas) dök upp.
”Vi har genom åren fått förfrågningar om återföreningsgig, men vi har tackat nej varje gång”
– Pia startade Idiots Rule rätt så snart efter splittringen. Det var hennes band och hon skrev all musik. Det var kul ett tag, men inte riktigt vad jag ville göra, mycket på grund av den riktning musiken tog.
Efter att – som Sabrina själv uttrycker det – varit ”fed up” med musikbranschen under många år, beslutade hon och Vicki för tre år sedan att sparka liv i Ice Age igen.
– Vi har genom åren fått förfrågningar om återföreningsgig, men vi har tackat nej varje gång. I mitten på 2014 fick vi åter frågan från Edward Jansson som arrangerar Gothenburg Sound Festival. Denna gång funderade vi och kom fram till att jag och Vicki var på. Pia meddelade att hon inte ville vara med och Tina (Strömberg, trummor) ville verkligen, men hade svårt att få till det rent geografiskt då hon inte längre bor i Göteborg, så Vicki och jag började leta efter lämpliga ersättare.
Och lämpliga ersättare hittades. Mio Jäger (Frantic Amber) på gitarr och André Holmqvist (Manimal) på trummor tog plats i bandet, som gjorde en första, allmänt bejublad spelning precis efter nyår 2015. Publiken älskade det, recensenterna älskade det och – framför allt – bandet älskade det, vilket ledde till att ett frö om en fortsättning såddes.
– Det var bara såå kul! Tankar på en fortsättning fanns väl egentligen inte just då och definitivt inga tankar på att spela in en skiva. Man kan väl säga att det växte fram med tiden, för det var så jävla kul att spela musik igen.
”Vi är så glada och otroligt tacksamma för hur bandet ser ut i dag”
I slutet av samma år ersattes Mio Jäger av grymma Linnea Landstedt (Tyranex) och det är tydligt att Sabrina och Vicki är nöjda med den nya versionen av Ice Age. Någon återförening av den klassiska sättningen är inte aktuell.
– Vi är så glada och otroligt tacksamma för hur bandet ser ut i dag. André och Linnea är fantastiska på alla plan, både som musiker och som personer.
Att dynamiken funkar utmärkt mellan medlemmarna är tydligt på Breaking the Ice. Plattan innehåller fem gamla Ice Age-klassiker och fem helt nya låtar, som alla framförs med knivskarp precision – bandet har aldrig låtit bättre.
Efter att ha lyssnat några varv, inser jag att åtminstone tre av de nya låtarna slår de gamla klassikerna på fingrarna. Jag frågar om det var svårt att skriva nytt material som skulle funka med låtar som skrevs för tre årtionden sedan, eftersom plattan faktiskt känns som en solid enhet.
– Jag är själv väldigt nöjd med hur det nya materialet blev. Jag hade väl ingen direkt tanke att det nya skulle passa med 30 år gamla strukturer, men tycker att den röda tråden är tydlig på skivan. Inget känns liksom vare sig nytt eller gammalt.
En förklaring till att de nya och de gamla låtarna funkar så bra ihop, är sannolikt att influenserna i mångt och mycket är desamma nu som då.
– Jag lyssnar fortfarande mest på äldre musik. NWOBHM, typ. Mycket har hänt de sista 30 åren och jag har faktiskt ingen direkt koll på allt nytt som finns där ute. Jag gillar fortfarande Megadeth. Jag är en riktig ”riff sucker” och ingen riffar som Mustaine, så det så!
Vilket är ditt allra bästa minne från spelningarna på 80-talet?
– Oj, oj, oj… Det var ju attans länge sedan! Alla gig vi gjorde då var roliga, men… Första giget på Marquee var helt magiskt. Vi var väldigt oerfarna som liveband minns jag, men fan vad kul det var! Tjockt med folk, varmt, ölen flödade och allt var lite crazy, liksom.
Och vad från den tiden önskar du att du inte hade behövt vara med om?
– Enkelt! utropar Sabrina. Jag önskar att vi aldrig hade mött den där managern.
Foto: Niklas Gustavsson / Rockfoto
Vad gäller framtiden, så tycks Ice Age vara tillbaka för att stanna. Bandet har flera spelningar inbokade nästa år. Bland annat några festivaler, en Sverigeturné och en spelning i London i mars, står på agendan.
– Och en ny platta också, så klart!
’Breaking the Ice’ släpps via GMR Music/Border på fredag.
