Arkivbild. Foto: Nora Lorek/Rockfoto
Mogwai brukar beskrivas som ett postrockband men har aldrig varit särskilt trogna den grundformel som genren förknippas med, och har heller inte velat förknippas med begreppet som mest fyller en paketeringsfunktion. Bandet är närmast en genre i sig efter över 20 års tjänst, stabilt förankrade i sin egen mylla oberoende av musikaliska trender.
Några av bandets bästa skivor fick inte den uppskattning de förtjänade när de släpptes, eftersom de kom i en tid när musikjournalister gick i spinn över den nya garagegenerationen i början på 00-talet. Rock Action från 2001 är en verklig milstolpe i bandets diskografi och själva antitesen till loj och själlös treackordsrock.
I bandets katalog ryms både lager-på-lager mangel och konventionell indiepop filtrerat genom bandets hypnotiska raster. För några år sedan släppte de EP:n Music Industry 3. Fitness Industry 1. med den hejdlöst medryckande låten ”Teenage Exorcists” där bandet visade upp sin poppigaste sida hittills.
På KB spelar de sju låtar från den nyligen släppta Every Country’s Sun, där Mogwai har kokat ner essensen av 20 års musikskapande. Stuart Braithwaite, bandets ledare och charmtroll, kan inte låta bli att ryckas med när det svänger som mest, medan resten av bandet står stabilt förankrade i scengolvet – men är inte mindre närvarande för det.
Volymen är essentiell för bandet. Dynamiken mellan lågt och högt är aldrig så viktig som för Mogwai. De har tidigare sagt att en nackdel med spelningar i Europa är hämmande decibelgränser och det är ett faktum också på KB ikväll. Syntmanglet i ”Remurdered” får inte riktigt den skjuts som låten hade förtjänat. Men det är en randanmärkning. Mogwai behärskar som få andra att i de mest intensiva partierna mejsla ut de vackraste stämningarna. Många av bandets mest intensiva låtar får nytt liv denna torsdagskväll.
En av höjdpunkterna är den gripande ”Take Me Somewhere Nice” från Rock Action, med Stuart Braithwaite på sång. Här visar sig Mogwai från sin vänaste sida och den låter lika självklar som när decibelmätaren visar rött. Hos den andäktiga publiken kan man nästan höra en knappnål falla. Efter den följer ”Party in the Dark” från nya skivan. En av årets bästa poplåtar, som med säkerhet hade fått spridning hos fler än bandets närmaste fans om vi sluppit begränsande genreindelningar.
Efter dessa två låtar är det lätt att konstatera att Stuart Braithwaites vokala insatser är en outnyttjad resurs i Mogwais enorma låtkatalog, men också att de mer konventionella poplåtarna som bandet bjuder på lämnar mersmak.
