Oumou Sangaré @ Stockholm Jazz Festival, Konserthuset, Stockholm, 2017-10-13
Foto: Sofia Blomgren/Rockfoto
Drygt en vecka av konserter och annat har nått sitt slut. Stora som små akter har alltsedan den sjätte oktober frambringat välljudande toner på stans krogar och konsertscener. Denna helg stod två artister högst upp på listan över namn. Den fullständigt makalösa sångerskan Oumou Sangaré från Mali och en av de bästa trumslagarna genom tiderna: Tony Allen.
Enklast är att dra detta i kronologisk ordning och börja med Oumou Sangaré som drog igång helgen på fredagen.
Platsen var Grünewaldsalen på konserthuset. Som namnet indikerar var konstnären Isaac Grünewald involverad i detta bygge. Han har naturligtvis utsmyckat salen med sitt måleri. Den går i guld och med målningar inspirerade av bland annat den grekiska mytologin kan jag föreställa mig hur societeten på 20-talet satt i frack, avnjöt Kir Royal och lyssnade på något (förmodligen) ganska trist stycke med någon klarinettist längst fram.
Annat var det när Oumou Sangaré och hennes band intog scenen. Till en början höll sig både hon och det sju personer stora kompbandet förhållandevis lugna. Men efter en dryg halvtimma var det igång på riktigt. Skor sparkades av och Sangaré visade publiken hur afrikansk dans går till, med blandade resultat från publikens sida ska tilläggas.
Musikaliskt är det fantastiskt, bland annat tack vare hennes sångröst och delvis på grund av det fantastiska bandet. Basisten Elise Blanchard spelar fullständigt lysande stycken på sin Precisionbas. Samma går för Abou Diarra som spelar det västafrikanska instrumentet kamele n’goni, ett instrument som har en ton inte helt olik en gitarr med balla effekter, men med bredare ljudbild. Och självfallet ska ej musikens hjärta förglömmas, trumslagaren Jon Grandcamp gör ett sjuhelsikes jobb bakom trumsetet.
Sångerna kretsar inte sällan kring ämnen som kvinnliga rättigheter och även om hon sjunger på språk jag inte kan och tar mellansnacket på franska, vilket jag heller inte kan, så går budskapet fram. Detta mycket tack vare att det är så rubbat groovigt.
Tony Allen på Stockholm Jazzfestival. Foto Adrian Pehrson Rockfoto
En artist som spelade på Sangarés senaste platta (som f.ö. till stor del är inspelad i Stockholm) var Tony Allen. Under dagen hade jag en dröm om att han skulle komma upp och gästa hennes spelning på Konserthuset, men icke. Drömmens andra utgång var att hon skulle gästa Tony Allen under hans gig på Kägelbanan, tyvärr skedde inte det heller. Men det gör faktiskt ingenting, båda konserterna sken ordentligt ändå.
Tony Allen är en av 1900-talets absolut viktigaste trumslagare. Han var på 60- och 70-talen med i Fela Kutis band Africa 70 och var således med och skapade genren afrobeat. Detta följdes av diverse projekt och självfallet även som soloartist. Nu senast släpptes hans album The Source. Ett album som rakt igenom är lysande och har fokus på det som alltid varit det allra viktigaste i musik som härstammar från den afrikanska kontinenten: rytm.
Men på spelningen på Kägelbanan i Stockholm var det inte hans nya album som stod i centrum. Allen var nämligen på turné för att hylla en av sina största idoler: Art Blakey. En hyllning bestående av musik som, likt Allens (och Sangarés också för den delen), är driven av en slående rytm.
Att se en konsert där trummorna får ta plats är en speciell upplevelse. Detta självklart mycket för att man är så van vid att trummor enbart är där för att hålla takten. När Allen lirar fyller de en bra mycket större funktion än så. Han är fruktansvärt duktig och spelar med ett nästan läskigt lugn. Blicken fäst långt bak i lokalen och, till synes utan minsta ansträngning, driver han musiken framåt med en enorm rytmisk säkerhet. Det märks inte minst när en person som jag, med ett rätt otränat öra rent musikaliskt sett, tror att det, under solodelar, ska slinta och braka ut i kaos går Allen tillbaka utan att missa ett slag. Det är imponerande och han ger Blakey en hyllning som är till duga.
Även blåssektionen i Allens gäng ska ha en eloge, inte minst den inhoppande trumpetaren Nils Janson som med bravur blåser sig genom giget.
