William Patrick Corgan – Ogilala

En vän beklagade sig häromdagen över den tröttsamma 90-talsnostalgin som lagt sig som en våt flanellskjorta över dagens populärkultur. Band som ingen hört något från på 25 år har plötsligt vaknat ur sin dvala, spelar för utsålda hus och headlinar sommarfestivalerna. Dave Grohl, bröderna Gallagher och Henrik Berggren behandlas som kungligheter. Shoegaze och poppunk är inne igen. Folk är besatta av Pokemon. Nya avsnitt av Twin Peaks, Arkiv X och Huset fullt visas i rutan. O.J. Simpson-fallet är återigen glödhett och det görs en film om Tonya Harding. Och då har jag inte ens gått in på dagens klädmode än, som tycks bäras helt utan ironi av unga hipsters som knappt var påtänkta när Kurt Cobain sköt skallen av sig eller Bill Clinton hade en ”inappropriate relationship” i Vita Huset.

Billy Corgan, eller William Patrick Corgan, som han föredrar att kalla sig nu för tiden, har egentligen aldrig lagt av, även om han stod på toppen av sin karriär på 90-talet. The Smashing Pumpkins var ett av decenniets största och mest hyllade band och var den ångestridna alternativrockens hjältar. Sedan originalmedlemmarna gick skilda vägar vid millennieskiftet har han fortsatt att göra musik i olika konstellationer och med varierande framgång.

Men Corgan har haft många fler strängar på sin lyra. Bland annat driver han ett tehus i Chicago, adopterar hemlösa katter, spelar in dokumentärer om amerikanskt vardagsliv och låter sig intervjuas i högerextrema pratshower, där han kritiserar HBTQ-rörelsen och Black Lives Matter samt uttrycker sitt stöd för Donald Trump. Han är med andra ord en extremt produktiv och kontroversiell man.

Må så vara, det är musiken som ska bedömas här, och Corgan är trots allt en av sin generations mest framstående låtskrivare. Han har aldrig skytt det högtravande och pretentiösa och det nya soloalbumet Ogilala är en spirituell och helande resa influerad av de roadtrips genom USA som han genomfört under de senaste åren, insikterna om att han håller på att åldras och erfarenheten att bli far på äldre dar.

Musikaliskt är det avskalat, melodiöst och vemodigt. Corgan har alltid haft en rockig och en lugnare sida, och på Ogilala är det balladerna som står i centrum. Med akustisk gitarr, piano och smakfullt arrangerade stråkar har han tillsammans med producentlegendaren Rick Rubin skapat ett stämningsfullt och väl sammanhållet album. Det är trevligt att ha på i bakgrunden, men varken något omskakande eller livsnödvändigt såsom hans musik kändes på 90-talet.

[BMG, 13 oktober]

5