Om man vill vara säker på att absolut inte uppfattas som ett unikt band i Göteborgs musikliv är KPML(r)-stukad psych med slöa texter om bärs och gud ett säkert kort. Detta tar kvällens förband Kosmos verkligen vara på – och bandet misslyckas därför kapitalt med att värma upp den regnmättade publiken på Röva. När de dessutom, mitt i ett sammelsurium av distade gitarrer, lyckas peta in den kriminellt infantila textraden ”det som händer på andra långgatan stannar där”, går jag och många andra iväg för att tillfälligt söka lyckan på annat håll i lokalen.
Men så fort det svarta draperiet dras undan någon halvtimma senare, och Avantgardet börjar hacka igång ”Napoleon” (som på grund av deras lätt maniska produktionstakt redan känns något daterad), är alla lokalpatriotiska förbands-förbrytelser snabbt glömda. Pustervik vaknar med en kollektiv suck av lättnad, och tar emot den småländska bruksorten Nybros finest med öppna armar.
Nåja, vissa mer lokalt förankrade inslag finns i vanlig ordning bland bandmedlemmarna. Matti Ollikainen till exempel, Olskrokens nyktraste pianist, känd från Franska Trion och allehanda andra kulturella sammanhang. Även Daniel Gilbert, känd från Göteborgs Högre Samskola, befolkar scenen, med sedvanligt trubbnosig uppsyn och gitarr.
Minst lika nykter som Ollikainen är Rasmus Arvidsson, där han står längst fram och chantar ”Napoleon” i grön jacka. Strax bredvid svajar den ständige vapendragaren, tillika Rasmus första bandmedlem, Patrik Åberg. Förutom att vara Sveriges kanske mest hopkrupne rockgitarrist, ger han också den lyriska tröttheten ett ansikte. Mitt i setet hör jag honom plötsligt anropa publiken längst fram med vild blick; ”har någon av er sett en stämapparat, har någon av er sett en stämapparat?”. Golvet är täckt av öl och det luktar kräks.
Gigget då? Om ”Napoleon”, och till viss del följande ”Trodde du skulle förstå”, känns något tveksamma försvinner alla tvivel i ”Du ska få se mig”, som i bandets händer snabbt blommar ut till en trasig och skramlig gospel. Trots sin hoppfulla refräng är låten otäckt ödesmättad, och redan nu ligger Rasmus Arvidsson lika mycket ner och sjunger som han står upp. Liksom i flera andra låtar gästar Lina Molander Ekström. Hennes fiol adderar ett stycke nordisk noir som rör den östkustska traspopen i Thåströmsk riktning. Flera låtar dras ut i långa, skärande jam med fiol och aggressiv sax, och bandet tycks ha precis lika svettigt roligt som sin frontfigur.
Även om låtarna från senaste skivan På östkusten intet nytt är livemässigt mer intressanta och progressiva, är det hitsen från debutskivan som skakar om publiken mest. Därför lyfter konserten ännu ett snäpp när ”Som den här natten glöder” presenteras av Rasmus Arvidsson med blinkningar till sunkig lokaltrafik och Sven Wollter. ”Vi tillsammans” är det ständiga evangeliet från Kalmar Län, och Pusterviks gensvar är mestadels totalt.
Faktum är att det understundom mer känns som ett politiskt väckelsemöte än en rockkonsert. Rasmus Arvidsson, själv nykter missbrukare om någon i Sverige nu missat detta, gör långa utlägg om papperslösa och sjukskrivna. Jonas Sjöstedt hade dött för halva gensvaret i brandtalet inför underklass-schlagern ”Horsepundarpop”, och en bit in i låten är hela scenen fylld av folk som tagit sig upp för att dansa. Tillsammans. Det hela gränsar till ett frikyrkomöte. ”Jag har hört att det har blivit svårare att vara nazist i Göteborg” säger Rasmus Arvidsson pillemariskt på scen, med tydlig blinkning till NMR:s patetiska ICA-promenad nyligen, och publiken stojar glatt tillbaka.
Just det där mötet mellan högintressant bruksrock och vänsterpolitisk väckelse gör Avantgardet till ett helt unikt liveband som måste upplevas. Bandet och publiken blir till en helhet där gränser upphör att existera. I ”Vi får se” gungar halva Göteborg i ett ”ja, ja, ja, nej, nej, nej”. I ”Fårskinnstearaway” utbryter kvällens kanske största eufori, och det är egentligen meningslöst att fortsätta nämna låtar, instrument eller Matti Ollikainens pianofingrar, när allt ni behöver förstå är att Rasmus Arvidsson är den mest genuina svenska (manliga) agitatorn sedan Håkan Juholt landsförvisades, och att röd politik och rockmusik inte blir bättre live än såhär i Sverige sent 2017.
