Vad är egentligen ”den där om squash”? Vem är Tengen och vad hände med honom? Kan en verkligen skita i att en skiter i allt? Och varför ska en egentligen ta livet av sig om en inte får höra snacket efteråt? Det här är berättelsen om den svenska rockhistoriens kanske mest ifrågasatta men samtidigt mest älskade album.
En kan med all rätt hävda att Magnus Uggla numera primärt ägnar sig åt after ski-kompatibla rockrökare om diverse trivialiteter som att vara kung i baren eller styra upp efterfester, men i mitten av 70-talet var han på många sätt en pionjär.
När Uggla – starkt influerad av Pugh Rogefeldt och David Bowies The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars – debuterade 1975 var Sverige inte riktigt redo för svenskspråkig glamrock.
Om debutalbumet Om Bobbo Viking skrev Anders Klintevall i Dagens Nyheter att ”Originellt är det förvisso. Förhoppningsvis förblir det unikt” och uppföljaren Livets Teater (1976) bemöttes med liknande kritik. Uggla fick visserligen en mindre hit med ”Sommartid” 1976, men med betoning på mindre och det var få som förstod sig på honom.
En ska inte glömma bort att Magnus Uggla med 70-talets mått mätt faktiskt var väldigt queer. Det läppstiftsprydda ”popoffer” som figurerar på omslaget till Om Bobbo Viking var mer eller mindre synonymt med privatpersonen Magnus Uggla, som inte sällan var iklädd knähöga platåboots, nätstrumpbyxor och ”ett halvt kilo glitter” när denne skulle ut på lokal.
Med andra ord – Magnus Uggla var en udda fågel (no pun intended) när han i mitten av 70-talet tog sina första stapplande steg in i svenska folkets medvetande. Så även på sin tredje LP Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?
Inspirationen till albumet baserades till stor del på de recensioner som föregående album fått. Inte nödvändigtvis för att skivorna sågades (vilket de för all del gjorde), utan för att Uggla ansågs vara poserande och falsk. Få verkade inse att de könsöverskridande karaktärer som Uggla porträtterade faktiskt existerade. Det persongalleri som presenterades på Om Bobbo Wiking och Livets Teater framstod mer som en lightversion av valfri William S. Burroughs-roman än det klientel som svenska kulturskribenter småpratade med på Ica.
Framförallt menade recensenterna att Magnus Uggla inte var äkta – det vill säga att han inte hette Ulf Lundell och vid sidan om musiken skrev prosa och marinerade sin lever i rödtjut. Magnus Uggla valde således att ge svar på tal – att skildra verkligheten som den verkligen var, utan vare sig filter eller onödiga omskrivningar.
En annan avgörande faktor för hur Va ska man ta livet av sig för… kom att te sig var en skivsignering som Uggla gjorde i samband med lanseringen av Livets Teater. Under signeringen så spelades den då nyss utkomna plattan i bakgrunden och efter några varv tänkte Uggla att ”fan vad trist den låter”. Där och då bestämde han sig för att nästa album skulle bli ”otroligt jävla äkta” och att ”det skulle bli en rockplatta, inte något tjafs”.
Sagt och gjort. Inom loppet av ett halvår skrev Magnus Uggla vad som kom att bli hans genombrott – Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? Att skivan skrevs under så pass kort tid hörs kanske främst i vissa inte så genomtänkta rim (”här e allafall folk av samma sort, men i dörren för haket står en sån där av vanlig sort”), men däri ligger också en del av dess charm. De hastigt nedkrafsade raderna vittnar snarare om textförfattarens genuina vilja att få ut plattan så fort som möjligt.
Då Va ska man ta livet av sig för… i tidningen Sonic utsågs till det sextionde bästa svenska albumet någonsin så beskrevs den som en ”amfetaminvariant av Abba” – en minst sagt målande beskrivning av vad Uggla och hans kompmusiker lyckades åstadkomma. Till ett frenetiskt boogie woogie-piano och aggressiva punkgitarrer fullkomligt spottar Uggla fram de allsångsvänliga poprefränger som med tiden kommit att bli karaktäristiska för Mr. Strix.
Redan i inledande ”Vår tid 1977” sätts tonen för vad som komma skall. Då Uggla proklamerar att det är ”bråttom nu” så blir desperationen nästintill fysiskt påtaglig. Samtidigt beskriver albumets öppningsspår känslan av att ens bästa tid är nu, vilket annars är ovanligt i en genre som inte sällan förlitar sig på nostalgi och skildringar om en tid som flytt. En slags föregångare till Taylor Swifts ”22” om en så vill, även om tomtens existens är mer troligt än att Swift har lyssnat på nämnda låt.
Efter öppningsspåret är Va ska man ta livet av sig för… en mer eller mindre outtömlig källa till hits – ”På turné”, ”Dörrslusk”, ”Ge livet en chans” och Ugglas version av Karl Gerhards ”Jazzgossen” för att bara nämna några.
– Jag har så ofantligt mycket hits. Om jag skulle spela alla mina hits hade mina konserter blivit lika långa som en Ulf Lundell-konsert – fast med hits! sa Magnus Uggla under en konsert i början av 00-talet, och det ligger en del i citatet ovan. Med Va ska man ta livet av sig för… uppförde Uggla det bibliotek av hits som han idag besitter. Många kan visserligen skråla med i ”Efterfest” och ”Dansar aldrig nykter”, men det är ”Jag skiter” och ”Varning på stan” som under en Uggla-konsert får publikhavet att explodera och oskadliggöra allt i sin direkta närhet.
Det är med andra ord ingen slump att Magnus Uggla själv benämner sitt tredje album som ”Varning på stan-plattan”. Då ”Varning på stan” släpptes som singel blev Sveriges Radio anmälda till granskningsnämnden beträffande dess ”grova” och ”sexistiska” innehåll. Reaktionerna i fråga är emellertid rimliga då det är en minst sagt krass bild av utelivet som skildras i ”Varning på stan”. Att en mainstreamartist skulle släppa en liknande låt idag känns som en smärre omöjlighet. Om en ska göra någon slags jämförelse så kanske den nutida motsvarigheten är låtar av till exempel Far & Son eller Maskinen.
Samtidigt är undertecknad övertygad om att ”Varning på stan” verkligen är en korrekt bild av hur en genomsnittlig utekväll med Magnus Ugglas gäng kunde te sig. Kanske är ”Varning på stan” rentav den mest ärliga poplyrik som någonsin publicerats i Sverige. Varför göra onödiga omskrivningar om en faktiskt benämner tjejkvinnor som ”biffar”? Varför hymla med att ens brudraggeri har blivit något av en sport? Varför inbilla de så kallade ”biffarna” att de nattliga aktiviteterna är något annat än engångsföreteelser? Take it or leave it, liksom. Samtidigt är låten en pedagogisk instruktion i hur en morgonen därpå går till väga för att på ett effektivt sätt bli av med ”biffen” fråga.
”Jag vaknar på morrn
å liket e kvar
hon ligger breve
jag drar den där om squash
den går hon på förstås
å så är jag av med skatan breve
då är det bara huvet kvar
som dundrar som fan”
”Den där om squash” ja. Just nämnda textrad har länge varit något slags mysterium för undertecknad och min närmaste bekantskapskrets. Att ”den där om squash” är någonting en drar för att fortast möjligast bli av med sitt haff är emellertid av sammanhanget att döma uppenbart. Funderingarna i ämnet har snarare handlat om vad det innebär rent konkret att dra ”den där om squash”. Var det ett etablerat begrepp i Stockholm på 70-talet eller var det en interngrej bland Uggla och hans polare? Det är ingenting jag är stolt över, men vad ”den där om squash” faktiskt betyder har jag genom åren spenderat ett osunt antal timmar på att teoretisera och filosofera kring.
Förklaringen till denna gåta ges i Magnus Ugglas sommarprat från 1986 där han orerar om sitt redan då svunna 70-tal:
– Varefter kvällen gick så försvann polarna som hade haft tur, en efter en, i något kvinnligt sällskap. Oftast var dem så påstrukna att de inte hade någon riktig koll på vad det var de drog med sig hem. Nej, det var först åtta timmar senare som de blev varse. En kompis till mig fick en sån ångest frampå morgonkvisten att han fullkomligen puttade ut tjejen och försvann i ilfart med squashracket och kläder under armen. Fast han tog i själva verket bara en liten snabbrunda runt kvarteret för att snabbt vara tillbaka hemma i sängen igen. Ensam. Den tjejen döptes sedan snabbt om till ”squashen”.
Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt? förorsakade onekligen starka reaktioner då den släpptes hösten 1977. Den med tidens mått mätt aggressiva musiken och de provokativa texterna var – milt uttryckt – inte svenska folkets tekopp. Det här var trots allt innan gemene man och damen på gatan lärt sig stava till ”punk”.
I en annan del av Stockholm så spelade Thåström fortfarande i Helt Sonika och termen ”Ebba Grön” associerades ännu med kidnappningsförsöket på dåvarande invandringsminister Anna-Greta Leijon. Det fanns alltså ingen given kontext för Magnus Ugglas tredje album. Såhär i efterhand kan en såklart se det som en slags föregångare till punken, men 1977 var Va ska man ta livet av sig för… som ett UFO från yttre rymden. Under spelningarna var det inte ovanligt att ägg, flaskor och järnrör (!) kastades mot Uggla och hans medmusiker – och vid ett tillfälle ska någon halvfigur ha skurit sönder däcken på turnébussen.
I sin recension av Va ska man ta livet av sig för… skrev Mats Olsson att ”I Ugglas fall tror man inte ett ögonblick på vad han sjunger om. Han bara poserar och låtsas” Detta trots Ugglas intention att vara så uppriktig och sanningsenlig som möjligt. Va ska en vara ärlig för när en ändå blir misstrodd efteråt?
Bilden av Magnus Uggla som en misogyn punkslyngel förstärktes ytterligare då han likt ett vandrande tuggmotstånd marknadsförde albumsläppet. Som tydligast blir det under hans medverkan i TV-programmet Häftig fredag.
Bland svenska Youtube-klipp finns en – i brist på bättre ord – genre som skulle kunna tituleras ”stela eller på andra sätt konstiga intervjuer med svenska rockmusiker”. Till denna genre kan en räkna Nordpolens respektive Kleerups intervjuer i TV4 Nyhetsmorgon, Pascals möte med Per Sinding-Larsen i Gomorron Sverige och Gustaf Noréns medverkan i Breaking News med Filip och Fredrik. Men Uggla var – som med så mycket annat – först.
Inslaget inleds med att Uggla spelar upp en liten sketch som övergår i en version av ”Varning på stan” som i det närmaste liknar ett skenande ånglok. Därefter morsar han på den typ sjutton personer starka intervjupanel som utgjorde Häftig fredag. Varför det krävdes en mindre armé för att intervjua popartister vet jag inte, men sån var TV på 70-talet. Innan någon av ”programledarna” får komma till tals så förklarar Uggla för TV-publiken att han ”tjackade ett halvt kilo äpplen” (med hårt K på kilo!) och snor nonchalant åt sig en flaska läsk. Let the show begin.
En inser tidigt att intervjun främst är ett slags korsförhör å den numerärt överlägsna intervjupanelens sida. Uggla parerar emellertid frågorna/anklagelserna hyfsat bra och då han svarar på huruvida hans texter är utlämnande så hävdar han att de snarare handlar om ”folk nere på stan” än han själv. Han exemplifierar med en lirare vid namn Tengen som enligt Uggla just då ”ligger och kvartar” bakom scendekoren. Och såvitt jag vet, så ligger Tengen fortfarande bakom scendekoren och kvartar. Och han är så lycklig.
Efter ytterligare ett antal ledande frågor angående Ugglas tvivelaktiga karaktär så får han nog. Han reser sig upp, slår ut med armarna och säger ”Så här ser jag ut! Är jag en skit? Är jag en skit?!” Därefter lämnar han intervjupanelen och river tillsammans med sitt band av en skenande-ånglok-version av ”Dörrslusk”. Vips, så var ett stycke svensk TV-historia skapat.
Dagen därpå åkte en skamsen Magnus Uggla upp till sitt skivbolag och ursäktade sig för sitt dåliga agerande under intervjun. Tillsammans med någon skivbolagsnisse begav han sig till Sveriges Television för att kolla igenom tejperna. Skivbolagsnissen inser emellertid intervjuns potential och vilken publicitet den kommer att ge albumet varpå denne övertalar Uggla att godkänna intervjun. Och tur var väl det. Att inslaget med Magnus Uggla är det enda från Häftig fredag som idag ligger uppe på Öppet Arkiv säger en del om dess status – alternativt om hur dåligt programmet var i övrigt.
I efterhandskonstruktionen så betonas ofta hur ifrågasatt Va ska man ta livet av sig för… blev 1977 (vilket ju även jag har gjort mig skyldig till ovan). Detta trots att albumet nådde en förstaplacering på den svenska albumlistan och dess singlar ”Varning på stan” och ”Jag skiter” nådde första- respektive andraplats på singellistan.
Kanske är det för att kunna göra en tacksam spaning om att den var ”före sin tid” och om hur markant dess status har förändrats under de fyrtio år som nu gått sedan den släpptes. Idag framhåller många namnkunniga musiker och kulturskribenter Va ska man ta livet av sig för… som ett av de bästa och viktigaste svenska albumen någonsin. Dessutom är det väl mer eller mindre fastställt att ”Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?” är världens bästa albumtitel?
Dramaturgin är med andra ord en smula komplex, men kanske är det som Shima Niavarani en gång sa – någonting som kommenterar samtiden är inte till för samtiden.
× × ×
Fotnot: Låten ”Va ska man livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?” släpptes med B-sidan ”Yeah, why not?” på en bonussingel till den första vinylutgåvan av albumet.
