På sitt trettonde studioalbum pendlar Beck mellan att vara totalt ointressant till att vara festens medelpunkt. På förra skivan Morning Phase – genererade en grammis för bästa album 2015 – upprepade popkameleonten från L.A. vinstkonceptet från 2002 års lågmälda mästerverk Sea Change. Sistnämnda framgång följdes upp av skruvade partyskivan Guero – ett album som vilade tungt på upphovsmannens förmåga att leka med ljud och traditionella låtstrukturer. Nu är Beck tillbaka för att sätta fart på dansgolvet.
Albumet inleds med dansanta titelspåret ”Colors”, färgad av panflöjt, där samarbetet med storproducenten Greg Kurstin mynnar ut i en oemotståndlig popdänga. Kurstin jobbade nyligen med Foo Fighters, men hans telefonbok innehåller även giganter som Lily Allen, Britney Spears, Sia, Pink, Ellie Goulding, Adele och Kate Perry (för att nämna några). Karriären fick dock fart som livemusiker i Beck Hansens kompband i början av 2000-talet.
Alla som följt de senaste årens topplistor har redan räknat ut att Becks nya skiva präglas av kommersiell radiopop – det finns gott om effektiva melodier och medryckande arrangemang. Kurstin har en en träffsäkerhet som är få förunnat.
Vid 47-års ålder har Beck kvar sitt lekfulla sätt och hans nyfikenhet imponerar. I min bok krävs det dock mer än att skriva dussinlåtar som 80-talsflirtande ”Seventh Heaven” eller trötta luftgitarrspekoralet ”I’m So Free”. Allt ställs i sin ordning med snygga ”Dear Life”, vars salongspiano får mig på gott humör och låtens Beatles-inramning känns inte det minsta mossig. De avslutande Beach Boys-körerna ger plus i kanten. ”Wow” är en kul bagatell där Beck tillåts att leka av sig.
Beck och Kurstin spelar de flesta instrument själva och det är ingen hemlighet att förstnämnde är en av pophistoriens mest begåvade och färgstarka artister. Colors har emellertid svårt att övertyga och de flesta låtar känns häpnadsväckande ihåliga. Produktionen ekar tomt. Den nya mixen av ”Dreams” – duons första samarbete – fungerar bra, men sömnpillret ”No Distraction” ger mig absolut ingenting. Sedan vet jag inte vad jag ska tycka om Becks beslut att återuppta hiphopen. Jag ger ändå tummen upp. Som fullängdare haltar dock Colors lite väl mycket och istället för att lyssna på skivan i sin helhet väljer jag att sätta samman en EP av de bästa spåren.
[Capitol Records, 13 oktober]
