Nightbringers är The Black Dahlia Murders åttonde album och även ett av de album jag sett fram emot mest i år. Inte minst efter inblicken som kom i form av låten som även den hette “Nightbringers” – där jag fick ett smakprov som gjorde att det vattnades lite extra i munnen.
När jag startar första låten “Widowmaker” på väg till jobbet får jag rysningar direkt. Det är en stämningsuppbyggande låt som börjar med 80-tals liknande skräckfilmssynthar som sedan övergår till det första riffet blandat med tunga trummor. Och därefter: PANG! Trevor Strnads underbara dödsskrik. Känslan av att ha “Widowmaker” som personlig theme song får vem som helst att känna sig oövervinnerlig.
Och känslan försvinner inte efter låtens slut. Andra spåret “Of God and Serpent, Of Spectre and Snake” börjar med blastbeats likt ett kulsprutsregn som ger mig mer energi än en kanna kaffe. Jag blir själv överraskad av hur bra ”Nightbringers” är – jag som vanligtvis inte är ett speciellt stort fan av gitarrsolon går nu på gatan och spelar luftgitarr i smyg.
Det enda jag har att klaga på gällande de första fem låtarna är egentligen att det ibland är lite för “lättlyssnat”. Det är ganska många inslag av typiskt tung-gung och mindre hederligt gammalt mangel. Den lite skitigare sidan av bandet försvinner i den oerhört bra produktionen. Det är för stilrent helt enkelt. Även melodisk deathmetal behöver den där slitna och smutsiga touchen.
Sen blir det tristare under andra halvan av plattan. Speciellt låtarna “Kings of the Nightworld” och “Catacomb Hecatomb”. Jag får en aning riddarrockvibbar av den sistnämnda där upplägget på låten känns obekant för att vara TBDM. Speciellt när det tidigare nämnda “tung-gunget”, och faktumet att det är väldigt mycket av mörkt growl, gör att låten känns mer som något från Devildriver eller Lamb of God. På “Kings of the Nightworld” verkar det mest som om bandet fick slut på ideer och bara rippat “The Perpetual Horrors” av Naglfar.
Nightbringers lyckas ändå kämpa sig tillbaka upp igen med “Good as Dead” och The Lonely Deceased” där jag får mina snabba smutsiga riff. Ett räddande mangel som avslut. Plattans höjdpunkt förblir dock de tre första låtarna som jag lyssnar på så fort jag får tillfälle och fortfarande ger känslan av att jag inväntar apokalypsen.
Skivan lite ojämn, men med så få låtar är det inget jag riktigt stör mig på. Visst känns det som plattan tappar lite, men det beror nog mest på att det är så stark början. De flesta album har två eller tre låtar som inte håller lika bra kvalitet som resterande, men på en skiva med endast nio spår märks det av lite mer. Allt som allt är jag mycket nöjd.
[Metal Blade, 6 oktober]
