Musikern och kompositören Lisa Nordström slog sina påsar ihop med producenten Pether Lindgren och gjorde Sonica Sequence – en film som hade världspremiär på CPH:DOX i mars. I november släpps skivan Volume med musik från dokumentären. HYMN har pratat med Lisa om projektet.
Lisa Nordström, som känns igen från elektronikaduon Midaircondo, reste runt med sina instrument för att låta improviserad musik utgöra grunden för möten med musiker som hon aldrig tidigare träffat. Idéen till projektet föddes 2012 på Kuba och sen dess har ytterligare tre resor gjorts ihop med Pether Lindgren – till Japan, Cypern och Indonesien.
”Det här har varit både en album- och filminspelning på samma gång”
– Jag och Pether har regisserat och producerat Sonica Sequence tillsammans, det är vår första film. Vi har båda arbetat länge med musik på olika sätt och försökte ta med det in i hur vi skapade filmen. Det här har varit både en album- och filminspelning på samma gång eftersom vi också spelade in all musik som till en skiva och det blev en rätt omfattande process, berättar Lisa om projektet.
På vilket sätt tycker du att skapandeprocessen skiljer sig i musik- och filmskapande?
– Filmen bygger på improviserade musikaliska sessions i flera olika länder. Det skulle vara svårt att åka tillbaka och filma lite till, så man måste verkligen fånga det som sker på plats och försöka vara ett steg före. Se till att man får med allt man tror att man kommer behöva och lite till.
Finns det likheter?
– Den konstnärliga processen är väldigt lik oavsett hur man än väljer att uttrycka den, men det har framför allt varit mer komplext att förhålla sig till ett visuellt berättande där man behöver vara tydligare i film än i musik. Det man ser, det ser man och läser av det väldigt snabbt. I ljud och musik är det enklare att vara mer abstrakt. I Sonica Sequence så har film- och musikskapandet verkligen gått hand i hand; filmen är kanske mer som en visuell skiva än en traditionell dokumentär?
Den 17 november släpps Volume via skivbolaget ajabu! – hur kommer det sig att ni valt att ge ut ett album också?
– Det har hela tiden varit vår tanke att projektet ska kunna ta många former. Vi kommer även att släppa ett soundtrack från filmen senare, men med det här albumet ville vi att musiken skulle stå för sig själv, vilket jag verkligen tycker att det gör.
Berätta mer om innehållet på Volume!
– Vi valde åtta sessions som vi tycker funkar bra ihop. På skivan har vi full längd på låtarna medan vi i filmen behövde korta ner de flesta delarna för att få det att funka dramaturgiskt. Åke Linton som mixade hela filmen har också mixat skivan. Filmen är mixad i surround till bild, och till albumet gjorde vi en helt ny mix eftersom det är en annan upplevelse att bara lyssna. Vi behövde skapa en lite tätare ljudbild till skivan och miljöljuden som är väldigt närvarande i filmen är fortfarande kvar, fast inte riktigt lika långt fram.
Kan du säga något mer om resorna och berätta om vad du tog med dig hem från respektive ställe?
– Vi var i Tokyo och Ashikaga i Japan, Yogyakarta och Ubud i Indonesien, Havanna på Kuba och i Nicosia på Cypern. Det har varit väldigt olika sound och stilar på de musiker jag mött och alla platser har sin speciella stämning och energi. Vi gjorde ungefär 25 sessions på olika platser och det jag främst tar med mig är nog att det på något märkligt sätt faktiskt funkade varje gång att bara mötas och improvisera ihop, fast vi inte har mötts tidigare eller någonsin spelat ihop. Det ger en känsla av att det alltid finns något att mötas i – oavsett bakgrund, stil och sound.
”Något som särskilt dröjer sig kvar är när den kubanska sångerskan Ele Valdés sjöng med mig i en förfallen och förvuxen gammal teater”
Musikerna som medverkar i projektet har bakgrund från så vitt skilda genrer som noise, kammarmusik, zar, kör, gamelan, pop, elektroniskt, experimentellt och latin. Jag frågar om det är någon av artisterna som hon vill lyfta fram lite extra och Lisa har svårt att välja.
– Det var verkligen något unikt i varje möte. Men något som särskilt dröjer sig kvar är när den kubanska sångerskan Ele Valdés sjöng med mig i en förfallen och förvuxen gammal teater i Havanna, eller när jag hade en hel dag med en av Balis främsta orkestrar Gamelan Salukat. Det regnade och vi var under taket på en paviljong i Ubud. Deras sound är bland det mäktigaste jag hört.
Men det allra starkaste mötet verkar ändå ha inträffat på ett tunnelbanetåg i Tokyo.
– Jag hade två par hörlurar och bjöd in folk att lyssna, så det var bara vi två som hörde musiken. Det sista som händer i den rätt svåra och lite utsatta sessionen är att en tjej frågar om hon får testa och vi två sitter och sjunger ihop på metron i Tokyonatten, säger Lisa.
Ni ska köra improviserade ”live cinema performance” med gäster på oannonserade spelplatser under visningarna av filmen framöver. Vad innebär det?
– Pether och jag kommer att ta projektet vidare på olika sätt. Just nu åker vi runt och visar filmen på svenska och internationella festivaler och spelar ofta live i samband med det. Vi visar material från resorna som inte fick plats i filmen och bjuder in nya gäster att spela ihop med oss. På CPH:DOX där vi hade premiär spelade vi till exempel i en kanalbåt som åkte runt i Köpenhamns hamnområden och sen gick publiken direkt vidare till filmvisningen på Charlottenborg konsthall.
Vad har du annars för musikaliska projekt på gång framöver?
– Just nu tar Sonica Sequence mycket av min tid och vi planerar för turnéer och samarbeten under nästa år. Vi kommer bland annat att åka till USA, Colombia och Japan. Utöver det så håller jag långsamt på med nytt eget material – det är lite tidigt att säga vad det blir men det är kul att jobba i mindre skala också efter ett så omfattande projekt som Sonica.
– Sen har jag gruppen Zawa Zawa med slagverkaren Mika Takehara där vi också håller på med inspelningar och har en del gig. Vi spelar på Palladium i Malmö den 23 oktober tillsammans med Damascus String Quintet, berättar Lisa avslutningsvis.
