Dianne Reeves på Stockholm Jazz Festival. Foto: Adrian Pehrson / Rockfoto
I fredags drog den drygt veckolånga Stockholm Jazz Festival igång. Ett fullspäckat schema med allt från små jazzjam till stora stjärnor, både svenska och internationella.
Att välja från det gedigna schemat är förstås svårt. Det mesta är intressant, men tyvärr kan en inte se allt. Det slutade med att jag såg två av helgens gig, där Dianne Reeves på Kulturhusets stora scen var först ut på fredagskvällen, följt av Rigmor Gustafsson på Fasching under lördagskvällen.
Reeves är en av den nutida jazzens absolut största stjärnor. Det är inte en slump att hon vunnit fem Grammys under sin karriär (den senaste för hennes album Beautiful Life från 2014). Detta är en starkt bevis på hennes vokala förmåga. Att hon jämförts med jazzens stora namn från förr är även det enkelt att förstå, inte minst när hon sjunger ut på standards som ”Love Is Here to Stay”.
Repertoaren är blandad, med både eget material och, som ovan nämnt, en och annan cover. Utöver skrivet material kan Reeves även med bravur improvisera fram texter, så kallad scatsång. Ett underbart inslag under konserter är när nån stackares telefon ringer, vilket självfallet blir en improviserad sång. Förhoppningsvis lärde sig personen i fråga att i framtiden stänga av sin telefon…
Improvisation är även något hennes band är fruktansvärt skickliga på, inte minst den brasilianska gitarristen Romero Lubambo som med hjälp av elgitarr och klassisk framför minnesvärda solostycken.
Ska någon kritik framföras är det att de inledande minuterna på konserten är något svaga. Det är lite stelt till en början, men detta kan enkelt förklaras med att bandets plan från Tyskland var försenat och att de hade 45 minuter till godo innan konsertstart, något som kan tänkas ha inneburit en del stress.
En och en halv timma flyger förbi och avslutas starkt när hela publiken ombeds att slå på lamporna på sina telefoner, vilket ger en trevlig effekt. Visst ger tändare ett vackrare ljus, men röker folk inte längre och tändare har även en tendens att tända eld på grannens hår.
Rigmor Gustafsson arkivbild. Foto: Adrian Pehrson / Rockfoto
Nästa stjärna på min lista är Rigmor Gustafsson, som under lördagskvällen spelar inför ett nästa fullsatt Fasching. Gustafsson har under drygt 20 år varit ett av de stora namnen inom svensk jazz och är även ett stort namn internationellt. Konserten på Fasching visar varför.
Utöver välspelad improvisation är det mest fantastiska med denna typ av musik enkelheten. Det behövs inte mer än ståbas, flygel och trummor för att fylla rummet till bredden med musik. Rösten fyller en funktion som i ett vanligt popband med en medioker sångare skulle motsvara ett batteri av instrument. Visst finns det fin jazz med stora band, men de saknar ofta enkelheten och är bra på andra sätt.
Rigmor Gustafsson visar upp just exakt denna enkelhet som samtidigt fyller rum. Mycket av materialet är hämtat från hennes senaste platta från 2014. Detta blandas upp med ett par väl valda covers, däribland klassikern ”Over the Rainbow” och den fantastiska Kate Bush-låten ”Wuthering Heights” från 1978.
