Malmö/Stockholmsbaserade brödraduon Lindblom & Lindblom levererade noiserock ala Shellac, Slint och The Jesus Lizard på plattan Sturm und Drang för några år sedan. Nu är de tillbaka med nytt material.
Obducenten & Allmänläkaren släpps digitalt och som bok (!) imorgon. Utöver de två huvudlåtarna ingår också komplementverket ”Other Sides of Obducenten & Allmänläkaren” – vilket i grunden består av samma låtar, men med trummorna spelade på halvtempo och med alternativa och långsammare slingor för gitarrerna och basen. Robert Lindblom förklarar för HYMN varför de valt detta koncept:
”Ibland blir vi så peppade när vi jobbar med något att vi inte riktigt vet när det är läge att sluta”
– De två versionerna turas om att komplettera och motsäga varandra, belyser oväntade detaljer och öppnar upp nya sätt att höra dem på. Båda versioner är solida dängor för sig själva, men tillsammans bildar de en koloss. De är komponerade och inspelade för att kunna spelas upp samtidigt på varsin stereo, gärna placerade diametralt motsatt varandra i ett rum med lyssnaren i mitten för en minst sagt överväldigande och omtumlande upplevelse.
Hur kommer det sig att ni väljer att ge ut låtarna som en bok och vad innebär det ens?
– Ibland blir vi så peppade när vi jobbar med något att vi inte riktigt vet när det är läge att sluta. Det började med att omslaget skulle bli en färgseende-testplatta med bandets initialer, som vi då inte skulle kunna läsa ordentligt på grund av nedsatt färgseende, men det slutade med en hel serie testplattor. Då kändes det rimligaste som att samla dem i en bok. Nu när nedladdningskoder och streaming mer eller mindre är norm så är det ju inte heller ett måste för den fysiska releasen att vara på ett ljudbärande medium, och då känns det kul att ta ut svängarna lite.
Ni har valt väldigt medicinska namn på titlarna, varför?
– Det är en blandning av rent nonsens och en fascination för saker som av naturen är två som hör ihop. Och kriminologi.
Och en fråga ni säkert fått en miljon gånger förut – hur är det att spela i band med sitt syskon?
– Det är främst fördelar med det, åtminstone i vårt fall. Vi är inte Gallagher-bröderna direkt, så att säga. Mest av allt har vi turen att dela smak i väldigt mycket, så när vi på varsitt håll skriver låtar och stöter på något som låter bra så kan vi nästan räkna med att den andre också kommer gilla det och behöver ytterst sällan skjuta ner varandras idéer.
– Detta gäller även på mer konceptuella plan, som att om en kommer med förslaget att: ”vi borde spela in samma låtar en gång till fast med annorlunda slingor och i långsammare tempo, så att de passar att spela upp samtidigt som varann, men att det då låter helt stört” så finns det en god chans att den andre tycker att det låter som helt rätt sak att göra.
