För 13-14 år sen, alltså kring 2003-2004, släppte flera artister och band covers. De flesta var akustiska och nedtonade versioner av kända hits. Jag tänker på Jose Gonzalez och hans cover på ”Heartbeats” samt Anna Ternheims version av Broder Daniels ”Shoreline”. Och bandet Hellsongs släppte ett helt album med bara kända hårdrockslåtar i singer/songerwriter-tappning. Även det franska musikkollektivet Nouvelle Vagues bossa nova-versioner av kända låtar spelades överallt. Listan kan göras lång.
Och visst är det något magiskt att höra en fantastisk låt i en naken och sårbar form? Texten får ny betydelse och artistens röst tar större plats. Även Ane Brun, som nu är aktuell med ett coveralbum, har gjort det framgångsrikt förut. Hennes tolkning av Beyonces superhit ”Halo” är ömsint, intim och skör, likaså covern på ”True Colours”.
Ane Brun tolkar på Leave Me Breathless några av världens största artister genom tiderna, bland annat Elvis och Mariah Carey, men även Sade och Radiohead. Albumet består av flera låtar i samma stil som de tidigare nämnda. Det är akustisk gitarr som fingerplockar, försiktiga stråkar och avskalat, men känslan av intimitet uteblir.
För att en cover ska bli framgångsrik är det avgörande hur pass mycket artisten gör den till sin egen. Den måste färgas, stöpas om och pånyttföda. Arrangemangen på Leave Me Breathless är lite för lika flera av originalversionerna för att upplevas som nya och spåren är ganska lika varandra. Skivan hade kunnat vara ett album med hyllningar men gränsar till att bli en karaokekväll.
Guldklimpar finns dock och dessa är riktigt fantastiska. Mariah Careys powerballad ”Hero” har en atmosfärisk ljudbild som får texten om egenkärlek att sväva fram och framträda på ett nytt sätt. Även tolkningen av Radioheads ”How To Disappear Completely” är magisk, nästan så att jag vågar påstå att den är bättre än originalet. Istället för en gitarr-rockig låt är Ane Bruns tolkning precis sådär stor och skör som jag önskar att hela albumet varit.
[Universal, 6 oktober]
