William S. Harvey jobbade som art director på legendariska skivbolaget Elektra mellan åren 1953-1972. Etiketten tog sin form i Jac Holzmans studentrum i Annapolis 1950, men fick snart sin bas i New York – Holzman grundade bolaget tillsammans med Paul Rickolt. Harvey skapade flera av skivbolagets loggor och designade Loves och The Doors grafiska profiler.
I början släppte Elektra främst traditionell folkmusik, men situationen förändrades när 60-talets nya musikergeneration valde att blanda nämnda genre med pop och rock – Holzman uppmärksammade trenden. Elektra utvecklades till ett av musikhistoriens mest inflytelserika skivbolag och nyorienteringen nådde sin kulmen med garagebanden The Stooges och MC5, vilket skapade både rubriker och interna bråk. Det slutade med att bägge fick lämna skivbolaget.
Det finns inte särskilt mycket informatorn om Harvey, men hans första uppdrag för Elektra – döpt efter en prinsessa i den grekiska mytologin – brukar tillskrivas Hally Woods O’ Lovely Appearance Of Death från 1953. En folksångerska som ofta syntes tillsammans med Woody Guthrie och Lead Belly. Hon kom till New York efter andra världskriget.
Harvey stod i händelsernas centrum; den nya folkvågen växte sig allt starkare och Greenwich Village i New York blev ett mecka för hela rörelsen. Bland de mest framstående namnen hittas Bob Dylan, men även Alan Lomax – centrerad på ovanstående bild – som var en av de första som förenade bluegrass med rock. Lomax ägnade hela sitt liv åt att bevara traditionell folkmusik och under en kort period var han tillsammans med folksångerskan Shirley Collins. Andra framträdande namn i brytningen mellan folkmusik och pop är Tom Paxton, Phil Ochs och Fred Neil. Samtliga släppte musik på Elektra.
Nedanstående lista är ingen rangordning, endast 10 favoriter.
Fred Neil – Bleecker And McDougal (1965)
På omslaget till solodebuten Bleecker And McDougal står Fred Neil i korsningen mellan titelns båda gator – i bakgrunden syns San Remo Cafe, som vid denna tid huserade en mängd av Greenwich Village främsta kulturpersonligheter. San Remo samlade emellertid en bred skara kändisar, där namn som Tennessee Williams, William S. Burroughs, Miles Davis, Allen Ginsberg, Jack Kerouac, Jackson Pollock och Dylan Thomas trängdes om utrymmet (för att nämna några). Allt har dock sin tid; baren stängdes endast två år efter att Mort Schuman tagit foto. Förutom detta omslag har Schuman plåtat giganter som Nina Simone, The Everly Brothers och Lesley Gore.
Det är givetvis genialiskt av Harvey att förlägga skivomslaget till denna plats, vilket ger musiken förankring och en stark igenkänningsfaktor. Detta var emellertid inte första gången som dessa båda herrar möttes; året innan utformade Harvey omslaget till Fred Niels och Vince Martins utmärkta samarbete Tear Down The Walls. På skivan återfinns bland annat ”Wild Child In A World Of Trouble”, som banade väg för framtida klassiker som ”Everybody’s Talkin'” och ”The Dolphins”.
Vid denna tidpunkt hade Elektra kommit en bra bit från de första åren som tillbringades i Holzmans skivaffär The Record Loft. De flyttade därifrån 1954. Till vänster på omslaget syns Harveys logga, som användes fram till 1966. 1970 skapade Harvey den klassiska fjärilsloggan.
Love – Da Capo (1966)
Los Angeles-bandet Love är ett av Elektras flaggskepp; de sålde dåligt, men kulten och intresset har bara växt sedan 60-talets glansdagar. Sångaren Arthur Lee hade samma arroganta attityd som 70-talets punkare. Titta på detta TV-inslag.
Harveys foto är plåtat på samma plats som omslaget till Loves självbetitlade debut från 1966. I bakgrunden syns resterna av en byggnad. I klassisk 60-talsstil poserar medlemmarna vant framför kameran.
Skillnaderna gentemot fotot på debuten är dock flera; den mest uppenbara skillnaden är att bilden på Da Capo – skivan släpptes endast ett 8 månader efter debuten – pryds av en gammaldags ram, som omsluter medlemmarna och denna detalj ger ett högtidligt intryck. På uppföljaren har även fokus skiftats från sångaren Arthur Lee till gitarristen Johnny Echols (spelade bland annat med Miles Davis och Jimi Hendrix). Förstnämnde har istället smugit upp i fönstergluggen och ser ut att röka något förbjudet. Bilden äger långt mer djup än bilden som användes till debuten.
Uppe till vänster syns Harveys klassiska Love-logga. Den följde med under hela karriären.
The Doors – The Doors (1967)
Det sägs att Jim Morrison ogillade omslaget till The Doors självbetitlade debutalbum från januari 1967 (skivan spelades in redan i augusti 1966). Hur som helst är bandfotot stilbildande och det påstås att fotografen Guy Webster hade dålig koll på bandet, men han såg direkt att Morrison skulle stå i centrum. Ödlekungen hade allt som behövdes för att bli en rockstjärna. Singeln ”Light My Fire” blev etta på Billboardlistan i juni 1967.
Harvey fixade loggan. Han hade öga för det stilrena.
Tim Buckley – Goodbye And Hello (1967)
Ytterligare ett foto signerat Guy Webster (Harvey tog bilderna i innerkonvolutet). I likhet med den självbetitlade debuten från 1966 går det att upptäcka en detalj som inte är uppenbar vid första ögonkastet; på debuten står det LSD broderat på jackan, medan Buckley har en Pepsi-kapsyl över ena ögat på denna skiva. ”Pleasent Street” och ”Hallucinations” är två av de bästa spåren.
Harvey gjorde flera omslag åt Buckley och en annan av mina favoriter är uppföljaren Happy Sad från 1969. Missa inte underbara ”Buzzin’ Fly”.
The Doors – Strange Days (1967)
Inför sitt andra album ville The Doors – framför allt Morrison – undvika alla former av bandbilder och det blev ett omslag inspirerat av Roberto Fellinis La Strada från 1954. Fotot är taget av Joel Brodsky vid Sniffen Court i New York och alla inblandade har beskrivit arbetet som kaotiskt. Allt skedde mitt i sommaren och personerna på bilden ska föreställa gatukonstnärer, men sanningen är att de handplockades från gatan. Jonglören är exempelvis Brodskys assistent och kvinnan på baksidan är hans fru.
Till höger syns en affisch med ett foto från första skivan.
Love – Forever Changes (1967)
Loves tredje skiva Forever Changes är ett av 60-talets mest hyllade album och omslaget har inspirerat otaliga band att följa samma mönster. Två exempel är Make-Up och Beachwood Sparks. Bakom illustrationen hittas Bob Pepper, som även är känd för sina snygga bokomslag. Mina personliga favoriter är 6 stycken Philip K. Dick-utgåvor från 80-talet. Tillsammans med Harvey skapades magi som håller än idag.
Duon samarbetade vid flera tillfällen och Pepper gjorde en mängd omslag för Elektra och systerbolaget Nonesuch (en etikett som Holzman startade 1964).
Nico – The Marble Index (1968)
Omslaget till Nicos tredje skiva The Marble Index är ett samarbete mellan fotografen Guy Webster, designern Robert L. Heimall och Harvey. Fotot fångar Nicos genomträngande blick och hintar om mörkret som präglar skivan. Robert fortsatte att jobba på Elektra efter att Holzman lämnade företaget 1972, men det dröjde inte länge förrän han gick vidare till andra uppdrag. Han designade bland annat Patti Smiths klassiker Horses från 1975.
Enligt utsago lärde sig Nico att skriva med hjälp av Jim Morrison. Hon var inte alls nöjd med 1967 års solodebut Chelsea Girl (med låtbidrag från bland annat Lou Reed och Jackson Browne).
MC5 – Kick Out The Jams (1969)
Jim Morrison skapade problem för Elektra, men medlemmarna i MC5 skapade än mer turbulens. Harvey kunde inte förstå varför etiketten skulle signa Detroit-bandet, men Danny Fields – anses vara avgörande för punkens framväxt – övertygade Holzman. Fields arbetade som manager åt The Stooges och sedan Ramones. Han jobbade även med The Velvet Underground och The Modern Lovers. Hans roll på Elektra har beskrivit som publicist.
Ovanstående omslag är fotat av Joel Brodsky, men från början ville medlemmarna ha en bild med ett marijuanablad och en brinnande amerikansk flagga, som hade designats av Gary Grimshaw. Elektra ville annorlunda. Grimshaw designade dock singeln ”Looking At You” (utgiven på A-Square Records 1968). Detta var dock bara början på en konflikt som skulle sluta med att bandet lämnade Elektra. Eller blev sparkade – åsikterna går isär.
I början av ”Kick Out The Jams” skriker sångaren Rob Tyner kick out the jams motherfucker! och det gillades inte av alla. Det slutade med att skivan såldes i två olika versioner; den censurerade versionen, som såldes framför disken, innehöll orden brothers and sisters istället för motherfucker. I innerkonvolutet – med en bild tagen av Leni Sinclair – återfanns också nämnda rad. Leni var förresten gift med med John Sinclair, som agerade manager åt MC5. De skiljde sig 1977. Leni har fotat ikoner som Prince, Sun-Ra, Aretha Franklin och Fela Kuti.
Hudson’s Department store vägrade dock att sälja skivan under några omständighet och det slutade med att bandet skrev nedanstående:
KICK OUT THE JAM’S, MOTHERFUCKER! and kick in the door if the store won’t sell you the album on Elektra.
FUCK HUDSON’S!
Holzman valde att kicka MC5 (enligt skivbolagsbossens egna ord). Oavsett är omslaget ett av rockhistoriens mest kända.
The Stooges – The Stooges (1969)
Brodsky ligger även bakom fotot som pryder The Stooges självbetitlade debutalbum och Harveys förhållande med Iggy och kompani, liknade hans förhållande med medlemmarna i MC5. Han gillade dem inte och en av anledningarna stavades droger. Men Fields måste ha varit en övertygande personlighet. Både MC5 och The Stooges signades den 4 oktober 1968 (uppgifterna är dock inte hundraprocentiga). Strax innan såg Holzman och Harvey de unga Detroit-slynglarna på The 5th Dimension.
Omslaget utgörs av en klassisk bandbild som påminner om The Doors debutalbum. Under sin karriär fotade Brodsky ungefär 400 omslag. Han avled i mars 2007.
VA – Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era (1965-1968) (1972)
Grafikern Abe Gurvin ligger bakom omslaget till denna banbrytande och älskade garagesamling som sammanställdes av Lennye Kaye (sedermera gitarrist i Patti Smiths band). Harvey visade återigen sin känsla för detaljer – underbar psykedelisk popkonst.
