År 2002 blev Thåström intervjuad i Musikbyrån. Han sa då att skapandeprocessen började sina, att han började ta slut som skapande artist och att han kände det i kroppen. Detta var under inspelningen av albumet Mannen som blev en gris. Retrospektivt är det Thåströms minst intressanta platta någonsin, även om guldkorn finns även där.
Efter det kom Skebokvarnsvägen 209 och resten är inget annat än modern musikhistoria. Pimme tog inte slut, utan kroppen fick nytt liv. Eller på ett sätt tog han väl slut, det sista larmiga rockkapitlet skrevs och Thåströms industri noir tog vid. Kanske var något tvunget att dö innan den mannen, som redan då gjort mer för svensk musik än i princip någon annan, kunde måla något nytt.
Att bunta ihop Thåströms skivkatalog från 2005 och framåt som så ofta görs är dock felaktigt. Skebokvarnsvägen 209 är snarare en vackert avskalad prolog till den stundande romansviten. På Skebokvarnsvägen 209 blickar han tillbaka, hem till Rågsved och söndagsfyllorna på Skebohov, där han träffade folk han inte sett sen ”nån gång när vi va punk”. Han klär av sig naken för att sedan ömsa skinn. Efter det går han hudlös in i ett nytt musikaliskt universum. Men faktum är att Skebokvarnsvägen 209 har väldigt lite gemensamt med följande albums industriella sound.
Det var egentligen först vid Kärlek är för dom från 2009 som den moderna Thåström såg dagens ljus, eller dagens mörker, för första gången. Det var först där han gick in i det mörka industriella, men samtidigt avskalat vackra organiska sound som kännetecknat de senaste tre skivorna, som i och med Centralmassivet blivit fyra.
En del musikskribenter har redan skrivit att Centralmassivet tar vid där Den morronen slutade. Enligt undertecknad är det en något missvisande beskrivning. För där Den morronen har en väldigt avskalad ljudbild med Thåströms sång långt fram i mixen, kräver Centralmassivet mer ansträngning för att höra poeten bakom mikrofonen. Här dränker sig Thåström i ett industriellt ljudlandskap, och blandar det med vassare gitarrer än vad som hörts på någon av hans senare skapelser. Lyssna bara på ”Låt det goda” och påstå sedan att den låter som något på Den morronen. Nej, Centralmassivet är betydligt mer fokuserad i sina arrangemang än föregående skivor, samtidigt som det låter mer sprucket och löst sammansatt än någonsin. En omöjlig ekvation egentligen, men det gäller väl för all konst som griper tag?
Poesin är mer avskalad än tidigare, men lika hemsökande och direkt som alltid. ”Jag hör grannen hosta genom väggen” sjunger han i ”Bluesen i Malmö” och låter mer diskbänksrealistisk än någonsin tidigare. ”Om vi nånsin behövt ett mirakel så kan det få komma nu” sjunger han i titelspåret och låter mer gudfruktig än någonsin tidigare. ”Låt oss säga att du har mindre än en fjärdedel kvar till dit du ska” sjunger han i ”Old point bar” och låter mer mässande än någonsin tidigare. ”Vi blev ett nöjesfält som aldrig stängde, vi blev romdränkta nätter” sjunger han i ”Vi blev aldrig av med varandra” och låter mer rödvinsromantisk än någonsin tidigare.
Centralmassivet är helt enkelt den moderne Thåström, bara lite mer än någonsin tidigare. Sätter du på dig ett par riktigt bra hörlurar och låter musiken, orden och rösten sluka dig så kommer du att vara en annan människa 43 minuter senare.
LaGaylia Fraziers vackra körsång i flera av låtarna utgör ett nytt och välkommet inslag. I sammanhanget blir hon likt det strålande ljuset i Bergmans mörkaste stunder, som vilar över de i övrigt ödesmättade scenerna. Här blir hon likt en änglaröst i det industriella mörkerlandet, som kastar sitt ljus över vår svartvite berättare. Likt Dante vandrar Thåström genom Malmö, Krakow och Stockholm och känns vid 60 års ålder fortfarande som detta avlånga lands mest relevanta artist.
[Razzia/Family Tree, 29 september]
