Bra poplåtar har det gjorts i tusental eller mer. Fantastiska poplåtar hör jag några nya varje år. Helt perfekta poplåtar är däremot ovanliga. Men 1986 släpptes en sådan, nämligen ”Behind The Wall Of Sleep” med det amerikanska bandet The Smithereens.
En perfekt poplåt bör bestå av följande ingredienser: En oemotståndlig melodi, mycket energi, en refräng eller återkommande textrad som sätter sig på hjärnan samt en bra text. Texten behöver absolut inte vara djup – den kan egentligen handla om vad som helst – det viktiga är att den är snygg och välformulerad och undviker för många klyschor avseende ordval. Slutligen bör låten ha något odefinierat som gör att den inte går att tröttna på utan snarare växer med tiden.
”Behind The Wall Of Sleep” uppfyller alla dessa kriterier. Låt oss titta närmare på vad det är för låt.
Historien går i princip ut på att jaget, som kan gissas vara Smithereens sångare och låtskivare Pat DiNizio, gillar en kvinna som vi inte får veta namnet på. Berättelsen är alltså i grunden ytterst banal, men Smithereens visar att formulering är viktigare än innehåll. Efter ett kort (sex sekunder) och effektivt trumintro som ändå hinner väcka intresset öppnar DiNizio med följande käftsmäll:
She had hair like Jeannie Shrimpton back in 1965
Jean Shrimpton är en engelsk fotomodell och skådespelerska som hade sin storhetstid under 60-talet. Lagom obskyrt val av kändis och ändå tillräckligt tydligt att det rör sig om en klassisk skönhet. I all sin enkelhet en av de snyggaste öppningsraderna i pophistorien. Egennamn, årtal (härligt nördigt!) och en bild förmedlad som gör att man direkt förstår låtens kontext. Att tjejen anges i tredje person är överlägset ett ”you” för att adressera texten till personen i fråga.
Resten av första versen handlar om kvinnans aura och ouppnåelighet innan den ack så relaterbara refrängen. Alla har vi varit där.
Now I lie in bed and think of her
Sometimes I even weep
Then I dream of her, behind the wall of sleep
Andra versen berättar mer om drömkvinnan. Hon spelar bas och inte bara det.
Well she held a bass guitar and
She was playing in a band
And she stood just like Bill Wyman
Now I am her biggest fan
Återigen, detta är helt perfekt. Bill Wyman är inte bara en av de mest kända basisterna i musikhistorien utan också en av de vars stil, eller brist på densamma, på scen är mest karakteristisk. Föreställningen om den orörliga, tillbakadragna men ack så coola basisten, har mycket att tacka Wyman för. Nu har vi alltså en tjej med frisyr som en brittisk f.d. supermodell som dessutom är lika cool som Bill Wyman. Popoffret i mig jublar inombords.
Många anser att bra poplåtar ska vara korta. Två verser, två refränger, eventuellt ett kort mellanspel och möjligen refrängen en gång till. Tre minuter är max.
Det är naturligtvis nonsens. Att dra till med en tredje vers efter mellanspelet/solot är alltid bättre än att inte göra det. Självklart har ”Behind The Wall Of Sleep” en tredje vers. En vers som är helt nödvändig för att ta historien i mål. Självklart har låtens jag inte en chans att få sin drömkvinna. Han gör ett patetiskt försök, men det är dömt att misslyckas.
Got your number from a friend of mine
Who lives in your hometown
Called you up to have a drink
Your roommate said you weren’t around
Självklart var hon around, något som inte ens behöver uttryckas i låtens text. It goes without saying att hon bara inte ville ha med ännu en okänd beundrare att göra. Lika självklart som att DiNizio återvände till sängen och drömde om sin Jeannie Shrimpton-kopia till basist och dundrade in refrängen en sista gång. Precis som det ska vara i pop – förälskelser ska inte sluta lyckligt.
”Behind The Wall Of Sleep” är alltså en ytterst banal historia, men en perfekt formulerad sådan. Den har också, precis som en bra poplåt ska ha, ett kort och energiskt mellanspel som är både larmigt och melodiskt. Det luriga och lite ovanliga är att refrängen återkommer efter solot och man därför kan tro att låten ska sluta där. Den tredje och sista versen dyker alltså upp lite oväntat när man tror att det är över. En rak, konventionell poplåt som ändå har en musikalisk twist. Ursnyggt!
Låten spelas märkligt sällan på popklubbar. Kanske för att den har 31 år på nacken och den tidstypiska produktionen inte gillas i alla läger, men å andra sidan har bra musik och fantastiska popmelodier ingen egentlig ålder. ”Behind The Wall Of Sleep” är en av 80-talets absolut bästa poplåtar.
