Jonas Nydesjö har under de senaste tio åren varit en av Sveriges mest anlitade arrangörer, kompositörer och dirigenter. Nu är han aktuell med albumet Borderlands – Orchestral Songs där han i fyra nyskrivna verk låter popsångarna Ola Salo, Jennie Abrahamson, Frida Öhrn och Emanuel Lundgren möta Helsingborgs symfoniorkester.
HYMN bad Jonas tipsa om andra utmärkta exempel från musikhistorien där pop kombinerats med symfoniorkester.
Eva Dahlgren – ”När en röd ros slår ut doftar hela skogen” (Jag vill se min älskade komma från den vilda)
– Kanske början till denna resa. Att som ung kompositörsstudent hitta en skiva där orkesterns komplexitet, värme och färgpalett kombineras med en popsångares texter och artisteri – det tog tag i mig på ett helt otroligt sätt. Jag beställde noter från Stockholm och satt på mitt studentrum på folkhögskolan i Växjö och tittade och förundrades.
– Alla låtar på skivan har något speciellt, tycker jag. Just denna låt som jag valt jobbar med tid på ett otroligt häftigt sätt. Introt, första sångraderna, den repetitiva pianostämman. Det håller på i säkert en och en halv minut innan första bastonen kommer in. Det sättet att tänka kring tid har inspirerat mig mycket när jag skrivit musiken till min platta.
– Jag insåg också att detta spår är 8:26 långt, och första spåret på min skiva (”Spöken” tillsammans med Frida Öhn och med text av Marit Bergman) är 8:27. Kanske en slump. Kanske inte?
Peter Gabriel – ”Heroes” (Scratch My Back)
– Peter Gabriels fantastiska projekt där han låter starka låtar möta orkestern. Inget komp. Bara Peters sång och orkestern. Roligt också att Peter valde att inte jobba så mycket med sin röst i slutproduktionen, utan rösten är väldigt oprocessad om man jämför med hans tidigare produktioner.
– På skivan jobbar de både med att låta den akustiska orkestern få blomma i all sin prakt, men också att de stundtals går in och tillåter sig att gå utanför det som är akustiskt möjligt. En stråkkvartett kan aldrig överrösta en symfoniorkester rent akustiskt, men i en studio kan man göra så. Och det öppnar upp för nya sätt att tänka kring en orkester och dess möjligheter. Det är också en stilstudie i att skriva arrangemang som inte tar över, utan fortfarande lämnar mycket plats åt solisten.
Joni Mitchell – ”A Case Of You” (Both Sides Now)
– Om Eva Dahlgrens projekt var först att få mig att inse det otroliga i att kombinera orkester och popsångare, så var denna skivan nummer två på den listan. Min kompis John (just nu aktuell med projektet Ash & Iron) spelade först upp originalversionen från tidigt 70-tal.
– Sen satte han på Vince Mendozas episka arrangemang av samma låt. Med samma solist, fast 30 år senare. Jag kan hålla en föreläsning om bara det arret – åtminstone känns det så med tanke på hur många gånger jag lyssnat på det, men summerat så är det fantastiskt på alla plan. Hur de använder orkestern, hur de mixat, vad jazzkompet tillför (men hur sparsmakat de spelar!) och hur hon sjunger sin egen låt i ett nytt register, med nya tankar och ett halvt livs erfarenheter rikare. Hisnande.
Björk – ”An Echo A Stain” (Vespertine)
– Mästaren i att helt obekymrat kombinera processade ljud och orkester/kör. Är det inte samplade gympaskor och basketbollar så är det båttutor eller skor i grus. Allt kan bli musik om man bara vill det. Här ett spår från min favoritplatta Vespertine. Kören upprepar samma ackord genom hela låten som ett fundament och alla datorljud bildar ett magiskt landskap kring det.
– Helt otroligt att en sån konstnär som Björk har en så stor skara fans över världen. Och att hon kontinuerligt förnyar sig. Imponerande! Ganska skönt också att en låt inte måste vara tre minuter lång för att folk ska intressera sig. Det finns en nyfikenhet för mer komplexa konstruktioner och det är fantastiskt.
Richard Strauss – ”September” (från verket Vier Letzte Lieder, här i min favoritinspelning med Jessye Norman som solist)
– Underrubriken på min skiva, ”Orchestral Songs”, refererar till hur klassiska kompositörer genom tiderna inte bara skrivit operor och symfonier. Sånger för orkester har länge funnits. Och mitt personliga favoritverk när det gäller orkestersånger är Richard Strauss Vier Letzte Lieder (”Four Last Songs”). Fantastisk användande av orkestern och magiska melodier. I just denna sats av verket så finns också ett otroligt vackert hornsolo, som är en direkt inspiration till hornsolot på min skiva – i låten ”Messina” som Emanuel Lundgren sjunger.
– Som lite kuriosa så var arbetsnamnet på mitt projekt initialt Four First Songs. Som en liten hälsning till Strauss. Men jag var lite rädd att det skulle jämföras för mycket med Strauss, så jag bytte. Min ambition var ju aldrig att göra som honom, utan att vidareutveckla idéerna som han och många andra jobbat med i århundraden. Hur låter orkestersånger idag? Min platta är ett av många förslag på hur man kan tänka vidare, framåt…
