Allison Crutchfield. Foto: Jesse Riggins
När Katie Crutchfield aka Waxahatchee besöker Sverige har hon med sig sin tvillingssyster Allison – både som medmusikant och som förband. Madeleine Bergquist rapporterar från spelningen på Mejeriet i Lund.
Eftersom jag själv är enäggstvilling vet jag hur irriterande det kan vara att ständigt bli jämförd med sin syster. Hur folk tar sig friheter bara för att jag har ett syskon som är född sex minuter före mig och som ser ut ungefär som mig. Jag har därför ansträngt mig i det yttersta att inte göra samma misstag i denna text, men kontrasten mellan de båda spelningarna gör det lite svårt.
Katie och Allison Crutchfield har båda begåvats med en låtskrivartalang som är få förunnat. Med två av årets finaste indierockalbum i bagaget, båda utgivna välrenommerade på Merge Records, är de verkligen något av det bästa som hänt genren sen Kim och Kelley Deal startade The Breeders.
Faktum är att systrarna är som allra mest kompetenta tillsammans. För även om Allison Crutchfield med band (trummis och basist) öppnar på ett godkänt sätt så känns det hela tiden som att något fattas. Det är inte förrän i avslutande ”Deans Room” – den fantastiska förstasingeln från Tourist In This Town, som det verkligen lyfter. Mycket på grund av att tjejen som säljer merch kommer upp på scen och spelar en extra gitarr.
Waxahatchee. Foto: Jesse Riggins
Att Allisons framträdande lider av att det är lite för avskalat märks direkt när Waxahatchee sen äntrar scenen, även om de börjar med ljuvliga balladen ”Recite Remorse”. Det är en helt annan energi som levereras, vilket givetvis delvis beror på att det är dubbelt så många musiker på scen. Tre elgitarrer när Katie inte spelar akustiskt – det gör sitt till ljudbilden.
Katie är helt klädd i denim kvällen till ära och är en av få jag sett som verkligen passar i canadian tuxedo. Med systerns stämsång och gitarrspel vid sin sida spelar hon låt efter låt från årets starka album Out in the Storm, Ivy Tripp från 2015 och genombrottsskivan Cerulean Salt. Det står klart hur bra Katie är på att skriva låtar, inget spår är dåligt. Hon har också en helt annan pondus i sitt framträdande och i sin sång nu än senast jag såg Waxahatchee live. Guided By Voices är en stor influens och det hörs framför allt i alla de gitarrriff som vi överöses med denna kväll.
Även om jag kan sakna den mer lågmälda Waxahatchee som jag en gång i tiden blev så förälskad i, så finns det fortfarande spår av americana i musiken. ”Sparks Fly” i en ljuvlig akustisk version får mig att drömma mig bort till bilresor genom amerikanska landskap trots att den utspelar sig i Berlin. Här märks samspelet mellan systrarna extra tydligt och när Allison räcker sin vattenflaska till Katie före de gemensamt sjunger ”And I see myself through my sister’s eyes / I’m a live wire, electrified” kan jag inte annat än sakna min egen syster.
Att de som extranummer kör min favoritlåt ”Under A Rock” är en annan höjdpunkt.
Tvillingarna Crutchfield började sin musikaliska karriär med att spela i gemensamma projektet PS Eliot i födelsestaden Birminghamn, Alabama och jag är extremt nyfiken på hur detta band skulle ha låtit i dag om de hade fortsatt. Om de båda systrarnas musikskapande fått utvecklas i symbios så tror jag att de skulle ha kunnat vara ett av världens absolut bästa band vid det här laget.
Å andra sidan kan jag förstå att man kommer till en punkt då man vill vara en egen person och frigöra sig från sin tvilling, jag är själv ett levande exempel på detta. Och vilken tur vi har, som fick två mycket bra album från dessa systrar i år.
Jag hoppas bara på att Katie kompar Allison nästa gång. För när de står bredvid varandra är de lysande.
